En Kingbiografi som inte bränns

Ibland uppstår ett slags rim – något man hör påminner om något man nyss hörde i ett helt annat sammanhang. Då lyssnar man gärna lite extra. Så här sade poeten Johan Jönson när han intervjuades i P1:s Nya vågen (15/5) om klasshatsdebatten: ”Om man upplever att man är bemött med förakt och nedlåtande attityder och sublimerat hat, då blir det ett minimikrav för den egna värdigheten att hata tillbaka. Det är jag helt övertygad om.”

Och så här beskriver Lennart Pehrson Martin Luther Kings uppväxt: ”Ilskan växte när han senare tvingades se hur hans far förödmjukades av vita poliser och butiksinnehavare och när han på väg från skolan var tvungen att resa sig i bussen för att ge plats åt en vit passagerare. Han kände hur hans värdighet och självrespekt hade kränkts.”

Jönson igen, på frågan om inte fredligt motstånd är bättre än hat: ”Nej, jag tycker som den tyske författaren Heiner Müller att den pacifistiska hållningen, det är ingen hållning alls, det är ren idealism. Det föraktar jag djupt. Jag tycker det är helt vedervärdigt med den här formen av privilegierad idealism. Jag tycker den är självgod.”

King, däremot, uppnådde allt han uppnådde just genom fredligt motstånd. Han hade doktorerat i teologi vid universitetet i Boston och tagit stort intryck av Thoreaus idéer om civil olydnad och av Gandhis idéer om icke-våld. Det började med att han som ung baptistpastor ledde bojkotten mot bussbolaget i Montgomery, Alabama 1955. Där hade Rosa Parks häktats av polis för att hon vägrade ge sin sittplats på bussen åt en vit man – något hon var tvungen att göra enligt det apartheidsystem som rådde i 1950-talets amerikanska Söder. Skolor, restauranger och kyrkor var segregerade; på vissa håll hade de svarta i praktiken ingen rösträtt.

Steg för steg nådde medborgarrättsrörelsen sitt mål, trots det groteska hat och våld omgivningen svarade med. Två nya federala lagar instiftades 1964 och 1965 av president Lyndon B. Johnson för att garantera de svartas fullständiga medborgerliga rättigheter.

Lennart Pehrson är en erfaren utrikeskorrespondent och det märks, på gott och ont. Hans bok är som att läsa en lång, balanserad tidningsartikel, skriven av en journalist med autopiloten i neutralt återberättarläge. Han snuddar lite vid allt, skyggar inte för Kings otrohet eller hans konflikter med Black power-rörelsen, men helhetsresultatet blir lite väl distanserat. Nog hade en bok om King – även en kortbiografi – kunnat brännas lite mer.

Tro inte att Kings betydelse är över. Han har plockats upp som inspirationskälla av Irshad Manji, en kanadensisk muslim som tagit på sig uppgiften att förvandla islam till en modern, tolerant religion. En muslimsk reformation är vår tids globala medborgarrättsrörelse, har hon sagt. I sin bok Allah, liberty and love (2011) berättar hon om en grupp kvinnor som i protest satt sig i den manliga avdelningen i en moské i Washington. En polis tillkallas för att avvisa dem. Polisen är svart, och de, som kan sin historia, frågar om han glömt Rosa Parks.