En katts memoarer

Romantik och humor går dåligt ihop, åtminstone litteraturhistoriskt sett. Ett avskräckande svenskt exempel är Atterboms sagospel Lycksalighetens ö, där högromantiken firar triumfer - utom i fjärde aktens politiska satir, som är pinsamt krystad. Tysk romantiks store "humorist", romanförfattaren Jean Paul, ter sig ganska svåruthärdlig i dag men influerade på sin tid både sina landsmän och kollegerna i Skandinavien.

Ett slags humor som kunde bli lyckad florerade visserligen under denna epok i början av 1800-talet: den så kallade romantiska ironin som går ut på att bygga upp en realistisk illusion för att sedan avsiktligt punktera den. Ett skolexempel är Ludwig Tiecks skådespel Mästerkatten i stövlar, där den gamla sagan blir en förevändning för diverse satiriska utfall och själva teaterfiktionen bryts genom att publiken får medverka uppe på scenen.
En som lärt av - och parodierar - både Tieck och Jean Paul och dessutom låter en katt spela en viktig roll är E T A Hoffmann, mera känd för sina fantastiska noveller och den gotiska skräckromanen Djävulselexiret. Hans främsta verk i den humoristiska genren är en roman som förelåg oavslutad vid hans död 1822: Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpartade makulaturblad. Det är ett minst sagt besynnerligt verk, omdiskuterat i sin samtid men inte översatt till svenska förrän nu.

Den som väntar sig lättsam underhållning bör besinna sig inför läsningen av den 500 sidor digra romanen. Den rymmer strålande partier men däremellan långrandiga avsnitt som sätter även den ambitiösaste läsare på svåra prov. Själva uppläggningen utgör ett bara till hälften lyckat skämt. En bunt korrekturark innehållande en levnadsteckning över den geniale och smått galne musikern Johannes Kreisler råkar i händerna - förlåt: tassarna - på katten Murr, ett ovanligt begåvat djur som lärt sig både att läsa och att skriva. På baksidan av Kreislerbiografin nedtecknar han sina egna memoarer och funderingar.
Förmodligen oavsiktligt i Murrs efterföljd lider den annars smakfullt formgivna svenska utgåvan av en typografisk defekt: alltför ofta avstavas ett ord så att första delen hamnar längst ner på en högersida och resten överst på följande vänstersida vilket innebär att man måste vända blad för att få hela ordet. En typograf med självsaktning skulle vrida sig av skam.

Murr uppfattas av många som representant för spetsborgerlig inskränkthet men är faktiskt riktigt underhållande när han är som bäst. Han är för övrigt kärleksfullt tecknad med Hoffmanns egen livslevande huskatt som förebild. I sin - som alltid - spirituella inledning till översättningen formulerar Horace Engdahl motsättningen mellan Murrs livsfilosofi och den tyska idealismen som den mellan Kants kategoriska imperativ och Murrs kattegoriska: "Gör vad som tycks dig bekvämast i stunden!"
Den andra huvudpersonen, kapellmästare Kreisler, är sammansatt av såväl litterära schabloner som element ur författarens egen biografi. Hoffmann såg sig själv i första hand som musiker och var flitigt verksam som kompositör och kapellmästare. I Kreislers person stegras den musikaliska inspirationen till besatthet, särskilt i förhållandet till den åtråvärda sångerskan Julia, som även hon hade en förebild i Hoffmanns eget liv.

För att illustrera hur växlingen mellan romanens två trådar ter sig konkret kan man välja en sida strax före mitten. Murrs vän, pudeln Ponto, känner något han tolkar som brandrök och rusar ivrigt nyfiken iväg medan Murr själv tar det lugnt och säger: "Plötsligt tycktes mig - " Där bryts meningen och fortsättningen kommer först femton sidor längre fram: "allt så bekant och hemtamt". Däremellan återges det parti av Kreislers biografi som står på framsidan av samma ark i Murrs manuskript. Det berättartekniska greppet är till en början lustigt men blir tjatigt i längden.
Det Murr finner så hemtamt visar sig vara "en ljuvlig stekdoft" vilken bjärt kontrasterar mot det som alldeles innan berättats om Kreisler, hur han avnjuter Julias sång: "Hon ägde en fyllig, metallisk och klockren stämma och sjöng med en känsla och hänförelse som strömmade fram ur hennes innersta själsliga gömmor." Här är det musikälskaren Hoffmann som talar, han som i flera andra berättelser låter en kvinnas sång förhöja hennes erotiska tjuskraft.

Som exempel på långt drivet tekniskt experimenterande i romantisk-ironisk anda är Katten Murr litteraturhistoriskt intressant, även genom sina många gliringar åt samtida tysk litteratur vilka omsorgsfullt förklaras i översättarinnan Margareta Zetterströms noter. Men levande dikt är romanen endast bitvis och framför allt i gestaltningen av den amoraliske Murr själv.

En katts memoarer

E T A Hoffmans bok om Katten Murr är litteraturhistoriskt intressant men endast bitvis levande litteratur, skriver Staffan Bergsten.