En karismatisk politikers minnen
Personliga, politiskt intressanta och välskrivna är Gunvor Hildéns omdöme om USA:s förra utrikesminister Madeleine Albrights nu på svenska utgivna memoarer. Detta är högklassig läsning, mer givande än de flesta försök i genren.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Madeleine Albright: Madam Secretary Fru utrikesminister Memoarer (Brutus Östlings bokförlag Symposion, sv övers Tore Winqvist)
Hon ser ut som en mycket bestämd dam, seriös och pålitlig men med en glimt i de grå ögonen. USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright framträdde för ett par veckor sedan i en mer än fullsatt sal i ABF-huset i Stockholm och gjorde succé. Det var uppenbart att publiken gillade henne. Trots den sträva ytan har hon ett karismatiskt drag.
Karismatisk person
Samma egenskaper kommer igen i hennes memoarer. Det är en överraskande lättläst och bitvis rolig bok hon skrivit. Hon döljer varken missbedömningar eller blamager, vilket gör att man tror på henne när hon beskriver sina framgångar. Gång på gång löser hon upp problem med sin humor och sin otroliga envishet.
Hon älskade sitt jobb och döljer inte i boken att hon tycker att det är tråkigt att hon inte längre är utrikesminister. Men det betyder inte att hon är sysslolös. Hon undervisar vid Georgetowns universitet, hon är ordförande eller ledamot i en massa olika stiftelser och håller förstås föredrag. Som trogen demokrat är hon synnerligen aktiv i John Kerrys valkampanj.
Hon föddes som Marie Jana Körbel i Prag för 67 år sedan. Hennes far var en hög diplomat. Men när nazisterna och därefter kommunisterna tog över hennes hemland fick lilla Madla, som hon kallades i familjen, flytta runt i världen. Slutligen kom familjen till USA, där hon gjorde allt för att bli en riktig amerikan. Först vid hög ålder fick hon av en journalist veta att hon har judiskt ursprung. Hon undrar fortfarande varför hennes föräldrar aldrig berättade detta.
Europeisk, judisk bakgrund
Hennes europeiska bakgrund betydde mycket när hon sedan blev utrikesminister. Engagemanget för Balkanländerna blev en av hennes huvudfrågor. USA:s bombningar för att rädda Kosovo från etnisk rensning kallades av hennes något skeptiska vänner för "Madeleines krig". Hon beskriver Östeuropas ansträngningar att gå med i Nato, något som hon varmt understödde.
Boken är personlig, förutom om sin barndom och uppväxt skriver hon också om sitt äktenskap med journalisten Joe Albright och den smärtsamma skilsmässan. Men tonvikten ligger förstås på de fyra åren som FN-ambassadör och framför allt på de fyra åren som utrikesminister. Att vara amerikansk utrikesminister betyder bokstavligen att ha hela världen som arbetsfält. Utvecklingen i Kina, Mellanöstern, Afrika, Latinamerika, Nordkorea, Balkan, allt flimrar samtidigt förbi i rasande takt.
Nämner inte EU
Något förvånande är det att hon inte alls nämner EU. Frankrike ser hon mest som en förarglig mygga, ständigt i opposition. Storbritannien är en självklart lojal allierad. Italien är ett stöd, Tyskland har en bra utrikesminister i Joschka Fischer, men själva EU nämns inte. Det är uppenbart att inte ens den mest Europavänliga utrikesminister som USA haft på många år inte anser att EU är något att räkna med.
Gott om Primakov
Ryssland upptar henne mycket. Den ryske utrikesministern Jevgenij Primakov har hon mycket gott att säga om. De två deltog bland annat med sång i en satir kallad East-West Story. Bildbevis finns i boken. Över huvud taget var hennes relationer med Jevgenij, som hon oftast kallar honom, påfallande vänskapliga.
Märkligt nog har hon har inte mycket att säga om sin chef president Bill Clinton. Hon beskriver med några korta ord hans förmåga att lyssna, nämner ibland hans energi och charm, tillfogar något stycke om Lewinskyaffären, men det är påfallande kortfattat. Kanske fanns det något i personkemin som inte riktigt stämde mellan den charmerande bohemen Clinton med alla sina fruntimmershistorier och den sträva damen med järnkoll. Det finns inget stöd i boken för en sådan teori, men man
kan ju inte låta bli att undra.
Framgångsrik
Både hennes beundrare och hennes fiender — de var många — är nog ändå överens om att Madeleine Albright var en framgångsrik utrikesminister med en stark moralisk kompass, även om hon misslyckades med flera av sina initiativ, t ex i Mellanöstern. Hennes memoarer är förstklassig läsning, både intressantare och politiskt mer givande än de flesta andra samtida försök i den genren.