Den mest omvälvande tiden i varje människas liv är de år som barnet blir vuxen. I ett slag, under några veckor, kanske månader händer det. Hormonerna ställer sig i givakt och påbörjar sin korta men oerhört omvälvande vandring. Katarina Kieri formulerar det så här på ett ställe i den nya vuxenromanen, Morbror Knuts sorgsna leende:
”Steget från att studsa bollar och sjunga skolavslutningssånger på rasterna till att sitta på cementringar med öppen dunjacka och tigga cigarettfimpar var försvinnande kort, rundpingis och Domusjeans byttes under loppet av en eftermiddag ut mot boots och Explorer direkt ur flaskan.”
Kieri har koll på det som händer inuti människor. Som författare rör hon sig obehindrat mellan olika genrer. Häromåret fick hon Augustpriset för sin ungdomsbok Dansar Elias? Nej. Den berättelsen går in i tystnaden i en niondeklassares liv och lyssnar av den lyhört. Hon skriver för olika åldrar.
I till exempel Födelsedagsmamman berättar hon för barn om ett syskonpar i förskoleåldern som förbereder sig för att sjunga för sin mamma och bjuda på kaffe på sängen på födelsedagen för första gången. Här pendlar känslorna mellan glädje och rädsla. Och i astrakanböckerna handlar det om en flicka i skolåldern som är befriande politiskt inkorrekt när det gäller att anpassa sig till vuxenvärdens pedagogiskt välmenande, så kallade godhet. Och som om det inte skulle vara nog med hennes barn- och ungdomsböcker, så skriver Kieri också diktsamlingar och romaner för vuxna.
Kieris föresats med den nya boken var att skriva något som hade att göra med hennes tornedalska rötter. Hon har i en intervju berättat att hon fick en bild av en Ford Taunus som tvärbromsar utanför en flickas hem. Flickan heter Karla och hon befinner sig i flera olika skärningspunkter. Hon är mittemellan barn och vuxen, flicka och pojke, Sverige och Finland, svenska och finska, stad och land, jantelag och drömmar, det nya och det gamla. Ständigt i friktion mellan olika saker i staden där hon lever tillsammans med sin mor i en lägenhet som ligger ”i den nordligaste fjälldelen av Sverige, tjugofyra mil söder om byn, alldeles intill det lätt bräckta innanhavet”.
I detta perifera centrum är hon utlämnad till sig själv. Hon vill bli älskad men det finns ingen plats för kärlek. Hon försvarar landet i stan och stan på landet. Hon vill förstå finskan. Hon vill vara rejäl och bli accepterad. Hennes förebilder är hennes barska mor och hennes morbröder som är emot allt det nya och det främmande med en lågmäld jantelagsjargong.
En vanlig stilfigur som Kieri använder är att hon beskriver Karlas känsloliv med små och större konfrontationer med den stela omgivningen. Det löper sedan ut i en konkret och talande bild. Det kan se ut så här – när en äldre pojke skickas ut att ropa på henne spritter det till i hennes inre, samtidigt som hon tänker:
”Hon förstod nog att Lainios halvvuxna pojke bara hade blivit utsänd på trappen för att ropa in henne /…/ Men i det parallella universumet var han också en annan, en som gav henne frö och spade för att ta itu med en hittills obrukad jordplätt som hon faktiskt själv härbärgade.”
Från början är det enkelt med det andra könet. Hon umgås med pojkarna för att de är direktare. Hon svär och lever rullan med dem. Men sedan blir det komplicerat. Om det finns en orsak till det är det mammans kyliga förhållande till sin dotter. Och mammans två bröder, som tar stor del i berättelsen, är också enkla, grovhuggna människor. Det är något som gäller för hela den byn som de och mamman kommer ifrån. Det finns ingen plats för, eftertänksamhet, känslor och mjukhet. Men i Karla växer något mer och något större, något som vill glädjas åt livet och se det vackra.
Med små medel lyckas Kieri skissa upp en mycket levande bild av ett svunnet Sverige. Ändå är det en bild av det vi fortfarande lever i, det arv som vi alla mer eller mindre bär under ytan. Alla har förvisso inte alla de konflikter Karla har, med här finns beröringspunkter för var och en. Kieri avlyssnar tiden mycket väl. Hon beskriver stämningarna med poetisk precision och skärpa. Det känns som om man är där, i det snökalla, småfrysande, någonstans i utkanten av ett ensligt
hyreshusområde i ett gråmörkt 70-tal.
Morbror Knuts sorgsna leende är en poetisk roman, strålande prosa. Den tilltalar kanske oss som var med då lite extra. Kieri tar oss tillbaka i 60-70 talets Sverige, med Hyland på teve och Domusjeans – tiden då när de som inte handlade på Konsum kunde kallas för kapitalister. Men också de som vuxit upp som andra generationens svenskar känner
säkert också igen känslorna i romanen. Det är helt visst en allmängiltig bild Katarina Kieri så enkelt skissar upp. Det tycks alltid finnas människor som hamnat på en märklig och känslokall plats som fått namnet hemma.