Den är så fullspäckad den kan bli av fantasi, kreativitet och uppfinningsrikedom, den tyska författarinnan Felicitas Hoppes nu i svensk översättning utgivna prosabok med namnet Hoppe. Dess utgångspunkt är den medeltida sagan om råttfångaren från Hameln, han som lurades på sin lön och därför med sitt flöjtspel i stället lockade med sig stadens barn in i ett berg. Från vilket de sedan aldrig återkommit.
Felicitas Hoppe är en författare som söker sin like bland andra ordbrukare. Hennes tidigare på svenska Pigafetta är en sjöroman, som går utanpå det mesta som brukar tillskrivas denna genre. Paradis, bortom havet bygger på Artursagan och vänder ut och in på riddarromanernas alla schabloner.
Det är inte svårt att se att det är postmodernismens synsätt som bestämmer åtskilligt i det här författarskapet. Men frågan är om någon diktare tidigare åstadkommit ett liknande färgsprakande, egensinnigt och ett den hittillsvarande romankonsten bortom all sans och måtta mera överskridande fyrverkeri, som det Felicitas Hoppe överlämnar till läsaren i denna till självbiografi kamouflerade skröna. Inledningen berättar om en barndom i Kanada tillsammans med världsstjärnan inom ishockey Wayne Gretzky, med nummer 99 på ryggen. Mellanpartiet är ett sjuårigt uppehåll i Australien, medan avslutningen huvudsakligen utspelas i USA.
Men det är inte miljöerna, eller ens människorna som är det viktigaste bland myllret av skeendets alla motiv, teman, ledtrådar, anspelningar eller referenser. Det centrala är i stället själva skrivandet, dess villkor och förutsättningar. Allt det som har med konsten att göra. Och sätten att närma sig sådant, som gör anspråk på att vara litterära utsagor om verkligheten.
Hoppe äger en förunderlig förmåga att få marken att gunga i de flesta sammanhang. Det finns ingenting som är riktigt säkert i det hon berättar. Där är omöjligt att urskilja gränsen mellan verkligt eller påhittat. Hon ikläder sig kritikerrollen och kommenterar själv sina texter. Någon nyckel till världen finns inte, skriver hon som ett slags programförklaring, ”eftersom dörrarna till världen alltid står öppna”. Denna gränslöshet återfinns snart sagt överallt i hennes bok. Som därför är både självgående och självförsörjande, klurig in i minsta stavelse och kryddad med ironi och självironi. Därtill överdimensionerad, något som enligt Hoppe själv också gäller både hennes fantasi och leklust.
En försvunnen far, en mor som kommit bort, fyra fiktiva syskon, det tidigare författarskapet, bröllopsbesvär, självaste Pippi Långstrump och barockmästaren Bach är annat som hör till det frodiga flödet i en bok, som är en enda lång hyllning till den hämningslösa fantasin. Som dessutom ställer frågorna om äkta och falskt i människolivet och vad vi gör med våra känslor. För egen del, säger Hoppe, skriver hon först och upplever sedan. Den som vill byta ut sin enahanda vardagslunk mot ett mera spännande liv, har här en hel del att hämta.