Jörgen Gassilewskis nya bok har formen av ett A4-block med spiralrygg och försättsblad i genomskinlig plast. Några har tolkat det som en varm inbjudan av en poet med förkärlek för litteraturens öppna spjäll: välkomna att delta, plocka fram pennor och kritor och hjälp till! Lekfullt värre alltså.
Det är en rimlig tolkning. Få har lika radikalt som Gassilewski dragit konsekvenserna av det senaste decenniets antiauktoritära poesi-ideologi. Med den här boken – vars obstinat långa titel jag inte har råd att slösa tecken på – befäster han ytterligare bilden av sig själv som interaktivitetens ordknådare framför andra.
Faktum är att poesin har öppnats till den grad att den längre knappt låter sig sammanfattas på något meningsfullt sätt. Det är rent riskabelt att ens försöka – varje ansats att abstrahera fram en huvudriktning blir slagen på fingrarna av den metapoetiska reflektion som löper genom boken, och som plötsligt kan konstatera att vad som föreligger är ”stora riktningslösa partier vars betydelse det inte går att fastställa”.
Boken har en polyfon struktur. Flera spår flätas samman, till synes utan direkt släktskap. På A4-bladens övre tredjedel upprepas med små variationer om och om igen ett mantra där ord som ”pärla”, ”barbie” och ”klistermärke” utgör den grundstruktur genom vilken nytillkomna ord laddas och laddas om i ett språkspel hämtat från barnkammaren.
På nedre delen av sidorna pågår parallellt en pulserande rytm med stora textsjok som vid några tillfällen stramas åt i mindre rektanglar för att sedan på nytt svälla i omfång. Mot slutet bryts rörelsen och tredimensionella tärningsfigurer av text – i traditionen från Apollinaires ”lyriska ideogram” – rullar över sidorna.
Jag tolkar de visuella innovationerna som en negativ läsanvisning: det här är ingen text som du kan avkoda i vanlig ordning från A till Ö, det är en ordmassa som du navigerar i på eget ansvar och utifrån dina egna syften. Resultatet blir att man rastlöst flackar mellan de olika spåren, hela tiden medveten om sig själv och sin frustrerande impuls att söka sammanhang.
Det är en märklig process. Varmt lekfull är den inte, tvärtom. En kall vind drar genom öppenheten. Vart ska man ta vägen?
Det finns ett paradoxalt asketiskt och självdestruktivt drag i Gassilewskis inkluderande litterära projekt. Hur ”demokratisk” och ”antiauktoritär” kan en text bli innan den utplånar sig själv? Hur mycket av ansvaret för det meningsskapande arbetet kan förflyttas från författaren till läsaren innan den senare känner sig mer övergiven än myndig?
Valet av paketering, blockformen och spiralryggen, är kongenialt: ett yttre uttryck för en långtgången nedmontering av poesins välbekanta existensformer. Den här gången tycks till och med själva texten bli överflödigt. På en sida tonar den faktiskt bort, som om bläcket tagit slut i utskriften.
Riket är läsarens, och makten och ensamheten.