En jazzlegend i tidsperspektiv

Det råder ett slags konsensus om att pianisten Jan Johansson var en stor konstnär, en gränsöverskridare. Hans ojämförligt starkaste avtryck i den svenska folksjälen, skivalbumet Jazz på svenska, har till dags dato sålts i ca 400 000 exemplar. En smått svindlande upplaga för en skiva av en svensk jazzmusiker.
Men vad gjorde han mer? Fyra decennier efter att han omkom i en bilolycka vet vi förhållandevis lite om Jan Johansson, hans musikerliv och personlighet och hans konstnärliga gärning i dess skiftande aspekter.

Ty hans konstnärskap var så mycket mer än Jazz på svenska, även om den skivan är fenomenal. Nu har musikprofessorn Erik Kjellberg från Uppsala skrivit en omfångsrik och väl underbyggd bok om fenomenet Jan Johansson, en biografi som också sätter Johanssons gärning i ett tidsperspektiv, mot bakgrund av ett Sverige kring 1900-talets mitt och det då rådande jazz- och musikklimatet.
Boken tar avstamp i hans uppväxt i trakterna av Söderhamn, i en medelklassfamilj med musikaliskt påbrå. Jan Johansson var studiebegåvad och hans osedvanliga musikaliska talang uppmärksammades relativt tidigt. Han tog pianolektioner och i tonåren musicerade han i lokala dansorkestrar.
Omsorgsfullt skildras viktiga faser i hans liv och musikaliska utveckling, inklusive studieåren vid Chalmers. Som musikaliskt ankare i Chalmersspexen utvecklade Johansson en fallenhet för att olika blanda stilar, högt och lågt - med en viss kärleksfull respektlöshet som Kjellberg beskriver det. Och det var här han började fördjupa sig i den svenska folkvisan.

Efterhand blev han alltmer omtalad som pianist på den göteborgska jazzscenen, och tvingades snart välja mellan ingenjörsstudierna och musiken. Det blev musiken, och så småningom flytt till huvudstaden och samarbete med jazzprofiler som Arne Domnérus och Georg Riedel. Till detta kunde läggas värdefulla erfarenheter av att möta gästande stjärnor som Stan Getz och John Coltrane. Liksom basisten Oscar Pettiford som lärde Johansson "svänga" under spelsejourer på legendariska jazzhaket Montmartre i Köpenhamn.
Jan Johanssons musikaliska landvinningar sammanföll med en brytningstid för jazzen som fjärmades från danspubliken, delvis på grund av rock- och popmusiken. Men 60-talet framstår i boken också som ett vitalt musikaliskt decennium, vilket avspeglas i Johanssons egen mångsidiga gärning som musiker, kompositör och arrangör.

Han turnerade flitigt och gjorde skivor, skrev musik för radio och TV, film, teater och balett. Det var alltifrån lekfullt busig barnmusik (t ex den rytmiskt egenartade signaturen till Pippi Långstrump, inspirerad av marschmusik från Ghana) till större orkesterverk, och där genrebestämningen kunde vara lika svårgreppbar som onödig.
Kjellbergs bok bjuder på rikhaltiga musikaliska analyser och notexempel, inte minst av Johanssons djärvt visionära musik för Radiojazzgruppen, samt ett urval recensioner och tidningsklipp som ger en bild av hur han togs emot när det begav sig.
De sistnämnda speglar även det revirtänkande som funnits inom jazzen, liksom i folkmusiken. Jan Johanssons tolkningar av svenska folkvisor var inte riktigt rumsrena i någotdera av lägren, och en nedlåtande anmälan av jazzkollegan Lasse Werner är talande. Här utdöms Johanssons folkvisetolkningar som otidsenliga och alltför "nationalromantiska" Tänk vad tidsandan kan förblinda!

När jag i samband med läsningen av Kjellbergs informativa biografi lyssnar igenom några av Johanssons skivor slås jag på nytt av motsättningarna, den inre dynamiken i hans musik. Det är den intuitive romantikern kontra en sval saklighet och distans (Jan Johansson hade själv en nykter inställning till sitt konstnärskap och bestred "myten" att en pianist kan ha ett speciellt anslag på sitt instrument).
Det är disciplin kontra frihet, där det strikt disciplinerade kunde avlösas av överraskningar också för andra medverkande musiker. Det är pauser och tystnader som Johansson var sådan mästare i att utnyttja, en effektiv snålhet t ex i flera av spåren på skivan Jazz på ryska, samt däremellan plötsliga, eruptiva tonkaskader.
Intressant är för övrigt några nyare cd-utgåvor där alternativa tagningar (i mp3-format) lagts till det ursprungliga skivinnehållet. Lyssnaren får möjlighet att upptäcka hur mycket av Jan Johanssons pianospel som tillkom i stunden, också i spår där hans variationer nästan tycks genomkomponerade.

Det är populärmelodins trygga homofoni, kontra polyfoni och uppbruten harmonik. Jan Johansson utmanade gärna lyssnaren, men drogs inte till den frijazz som Ornette Coleman med flera representerade. Hans inspelningar med Radiojazzgruppen har å andra sidan en lekfullhet i klang och form som inte står avantgardisten Frank Zappa efter.
Det är allvar kontra humor, och som hans mest oemotståndliga egenskap förmågan att accentuera och lyfta fram kvalitéer i ett givet melodimaterial med ofta diskreta medel. De kanske främsta exemplen på detta finns i skivboxen Musik genom fyra sekler, där de mer eller mindre välkända folklåtarna och skillingtrycken får en stundtals elegisk och närmast mystisk bärkraft - som vingslag ur historien, trots att Johansson och hans musikanter tar sig friheter på jazzvis.

Det råder med andra ord ett fruktbart spänningsförhållande i Jan Johanssons märkligt tidlösa musik. Och alltjämt finns mycket inspelat material som väntar på att ges ut på cd, vilket Erik Kjellbergs notapparat och verkförteckning påminner om.

En jazzlegend i tidsperspektiv

Fyra decennier efter att Jan Johansson omkom i en bilolycka vet vi förhållandevis lite om hans musikerliv, personlighet och konstnärliga gärning. Erik Kjellbergs biografi förändrar det, konstaterar Ulf Gustavsson.