En italiensk teater i en hård tid

Valeria Parrella tillhör en italiensk ”förlorad generation”. Nej, hon är inte uppväxt på 1910-talet utan i mitten av 1970-talet och är således fortfarande ung. Tillsammans med författarkollegor som Roberto Saviano och Siliva Avallone, för att nämna två i Sverige bekanta namn, har hon växt upp med Berlusconi, nyliberalism och en allt starkare maffia. Det har satt djupa spår i hennes författarskap.

Till skillnad från äldre samhällskritiska italienare, exempelvis Erri de Luca eller Antonio Tabbuchi, skriver hon en rak och rå prosa, fri från det metakritiska och fabulerande. Och trots att hennes berättelser påminner om ett mentalt oväder lyser alltid ett glasklart budskap igenom, blinkande som ett signalljus. Ett meddelande om att samhället är åt helvete.

För några år sedan kom Parrellas första roman Väntrum ut på svenska och fick entusiastiska recensioner. I dagarna publiceras hennes andra bok Avskedsbrev av det lilla förlaget Astor. Den handlar om Cleila, en ung dramatiker och teaterchef.

I korta sekvenser berättar hon om uppväxten i Neapel, om livet i en fattig (men bildad) familj och om det tidiga kommunistiska engagemanget. Men framför allt om mötet med teatern. Lyriskt beskriver hon upplevelsen att stå bakom en scen under ett genrep och avlyssna mänskligheten inifrån, nästan spionera på den. Att se hur teatermaskineriet rör sig. Cleila faller pladask och bara några år senare är hon själv dramatiker.

Avskedsbrev är en roman som långsamt rör sig inåt mot Cleila. Handlingen läggs ut i koncentriska ringar. Tonfallet är distanserat, hela tiden växlande mellan kompakt verklighet och filosofiska infall. Det gör att romanen kränger i händerna på läsaren.

Emellanåt är det lysande, men emellanåt blir det platt och överintellektualiserat. Som när Cleilas pappa beskrivs som en man vars ”hela existens stödde sig på en metaforisk värdering som undvek det bokstavliga”. Vad fasen betyder det, undrar man som läsare.

Nu vill jag dock inte raljera för mycket över Parrellas emellanåt lite manierade språk, för trots vissa stilistiska skavanker är Avskedsbrev en roman som lovar ett stort författarskap i framtiden.

För under de sista 50 sidorna vrider Parrella romanen runt sin egen axel och låter det intellektuella medvetande hon skisserat i Cleila lösas upp. För plötsligt sitter hon där, chef på en teater med hyllade pjäser bakom sig och kastar en nervös blick över axeln; är kritikerna här? Drottningen?

När Cleila en dag talar om för en medarbetare att hon minsann ska vara tacksam för att få jobba på teatern och inte räkna med någon lön, upptäcker hon att hon inte längre känner igen sig själv. Hon sitter inklämd mellan sponsring och utmätningar, mellan sviktande publiktryck och krav uppifrån.

Plötsligt upplever hon hur hon liksom glider ut ur sig själv och hur hon nästan omärkbart blivit någon hon inte vill vara. På så sätt lyckas Parrella nagla fast den där vaga obehagskänslan som uppstår när marknaden tränger allt djupare in i kultursektorn.

Eller som den yngre Cleila förmodligen skulle ha sagt: när kulturella uttryck stängs in i varuformen och ekonomiseringen äter sig allt längre in i samhällskroppen.