Trots allt jag hört i förväg om Yahya Hassan överraskar han mig så fort han börjar läsa sina dikter. Han läser monotont och mekaniskt, som om varje bokstav hade samma värde. Det är det närmaste jag hört en människa låta som en robot med talsyntes. Ingen hade väl blivit förvånad om han skrikit fram dikterna, som genomgående skrivs med versaler i boken, eller rappat dem, en stil som är vanlig på Stockholms öppna scener, men det gör han inte. Den danske kritikern Martin Glaz Serup, som jag frågar om saken, säger att Hassans sätt att läsa är unikt.
Uppläsningen på Aspuddens bokhandel den 4 mars var Yahya Hassans enda framträdande i Stockholm. Han läste stående framför väggen med ungdomsböcker. Hur många av de böckerna, tänkte jag, handlar inte om trassliga uppväxtförhållanden? Men när Hassan gör vad så många före honom har gjort – skriver en ilsken bok om sin uppväxt – behöver ett par livvakter följa med honom.
Han växte upp i en förort till Århus, i en familj med palestinska invandrare. I boken beskriver han en misshandlande far som en gång bryter hans arm. Därefter handlar dikterna om trasiga familjer, inbrott, bilstölder och turer in och ut på olika institutioner. Intervjuad i tidningar och TV har Hassan riktat skarp kritik mot sin föräldrageneration, deras bidragsberoende och deras religion, som mest används för att legitimera föräldrarnas makt över barnen och mannens makt över hustrun. Detta har lett till flera dödshot och ett överfall. Det var inte länge sedan han jagades av polisen och satt häktad för ett rånförsök; nu skyddas han av PET (danska Säpo). Hans vassa intervjurepliker om invandrare har säkert gett honom en del falska vänner, men i hans ställe skulle jag störa mig lika mycket på personer som utgav sig för att vara mina verkliga vänner samtidigt som de sade åt mig att hålla tyst om vissa erfarenheter. Svenskar bör inte dra sig för att läsa danska: leta upp artikeln ”Jeg er fucking vred på mine forældres generation” (Politiken.dk 5/10 2013) och läs vad han själv säger.
Så fort någon upptäckte att Hassan var litterärt begåvad fick han hjälp att utveckla sitt skrivande och kom in på Forfatterskolen. En hädisk tanke: visar inte det att det danska välfärdssystemet åtminstone ibland fungerar rätt väl? Diktsamlingen har blivit en sensationell framgång, tryckt i 100 000 exemplar. Översättningar till flera språk är på gång. Hassan har hunnit vara med om mycket under sina 18 år, och han vet redan att han inte vill spela rollen som medias älsklingsblatte.
Här avbryts jag av en röst inom mig:
– Nå, men dikterna, då? Är det verkligen bra poesi han skriver?
”JAG PISSAR JU PÅ MIN EGEN GRAV
OCH PÅ GRAVEN BREDVID SOM MÅSTE VARA MIN PAPPAS”
Nu valde du inte de bästa raderna, svarar jag. Det som gör att jag litar på Hassan är att det finns så lite provokation i diktsamlingen. Provokationer kan ibland vara så lättköpta att jag tvivlar på att de är lika samhällsnyttiga som de påstås vara. Däremot tror jag att det kan komma något gott ur en situation där provokationen inte är huvudsaken, där någon säger ”Jag vill tala uppriktigt – och om någon tar illa upp struntar jag i det.” Hassan siktar lite vid sidan av alla de heta och ömtåliga debattämnen som artiklarna om honom är besatta av: han siktar istället mot ilskan och sorgen som hans upplevelser har fyllt honom med, och det gör honom trovärdig. Han faller inte för frestelsen att imponera på läsaren med våld och kriminalitet. Han tillåter sig att ta det ganska lugnt, han har förstått att han inte behöver ta till några extrema effekter: det han har upplevt är nog.
Det låter som det brukar göra när hårda minnen ska ut i diktform. Lakoniska rader staplas på varandra. Det är "caps lock day" hela vägen igenom, men snart känns det inte som om författaren skriker utan som om jag kikar ner i någons anteckningsbok, någon som föredrar att skriva med versaler, som när sångaren i ett band skriver en låttext för hand. Hassan håller sig till den poesistil han har valt som till en räls och behärskar den bra, men några komplexa historier låter sig inte berättas på det sättet.
I den avslutande dikten ”Långdikt” kommer alla bokens teman tillbaka ett sista varv – mammas mat och lägenhetsinbrott, sunkig småkriminalitet och en tillvaro som litteraturbranschens senaste kelgris, pålitligt hasch och falsk religiositet. Där lyckas han skruva upp intensiteten riktigt bra.
När man diskuterar hans kritik mot föräldragenerationen ska man inte glömma den självkritik som också finns i boken. En person som har så motsägelsefulla erfarenheter som Hassan känner sig smutsig och falsk i varje sällskap – även om han inte har stulit någons mobiltelefon denna kväll. När han talar felfri danska känner han sig inte skuldfri: hans danska är inte bra, skriver han, den är ”MANIPULERANDE BRA”.
Den sista raden på den sista sidan slutar ljust. Han beskriver hur han dåsar bort i vårsolen. Sin allvarliga, olösta fråga har han gömt längre in i boken: ”SÅ HUR SKA DU MATA DIN HUNGER”.