Jag vet inte om komikern Robert Gustafsson är en pinsam pappa som drar dåliga vitsar. På det finns inget svar i hans biografi. Men privatliv har det inte blivit mycket av, han har i stort sett varit överallt, hela tiden, på alla kanaler samtidigt sedan 1985. Med insnöade karaktärers pinsamheter har han drabbat hela Sverige.
I floden av skådespelarbiografier sticker Gustafsson ut som berättaren. Man får mycket text för pengarna.
Hans bok handlar om Killinggängets kaosartade arbetssätt, konflikter, kreativitet, floppar, succéer, otrohet, hypokondri, sorger, glädje, motorcyklar och en hel del annat. Han låter sin karriär passera revy, lyckas nämna över 200 kändisar på drygt 300 sidor. Det känns som en öppen och ärlig berättelse som inte väjer för det ofördelaktiga, och Gustafsson har inga litterära ambitioner. Bra så.
Robert Gustafssons karriär började när han stod på en parkbänk och gestaltade helgens skräckfilm för sina klasskamrater som de inte fått se. Han och kompisen tog över klassens roliga timme och sedan fortsatte det bara. 1985 dubbade han Skrotnisse och hans vänner för tv. Vi såg honom i Björnes Magasin och det stora genombrottet kom i Direkt från Berns. Sedan var det I manegen med Glenn Killing, NileCity 105,6, Percy Tårar, adventskalendern En decemberdröm i SVT 2005, allt på tv.
En hel del filmer på bio har det också blivit, bland annat Sunes sommar och Killinggängets egna. På teatern har vi sett honom i pjäser som Arne Anka 1993, Hotelliggaren 1997-1998 och 2009 spelade Killinggänget på Dramaten.
I show i Rhapsody in rock med Robert Wells några somrar i början på 2000-talet, i slutet i dansbandprojektet Rolandz. Här är bara en bråkdel av hans engagemang nämnda.
En tragikomisk berättelse från Direkt från Berns: två gamla komiker som var med dog. Först var det Sten Ardenstam. När även Sune Mangs dött ringer Gustafsson Stig Grybe för att engagera honom. Men han nobbar med orden: ”Nej, Robert, jag vill inte dö.”
Det finns, förenklat sett, två sidor hos Robert Gustafsson. Den ena är en rätt jobbig enkelhetsnörd som gillar motorcyklar, en som inte gillar högkultur och överklassnobberi och påpekar sin arbetarbakgrund. Den andra är en hypokondrisk arbetsnarkoman som i efterhand ångrar att han inte gjort mer investeringar i sina relationer.
För mycket datum och episoder blir buffé: man blir proppmätt och missnöjd. Som bäst blir det när han några gånger släpper berättandet och börjar resonera. Palmes död, Gustavsson såg Palme på biografen några timmar innan han mördas. Det utlöser ett resonemang om det gamla Sverige, hur det tog tillvara och fångade upp ungdomar som honom. Bara några år efter mordet slöts samhället, allt blev svårare. Ett annat resonemang handlar om humor. När folk menar att han sysslar med respektlös lyteskomik menar han att han i grunden ofta har en kärlek till de typer han härmar.
På det hela taget är det en sansad komiker som vill berätta om sitt liv, hellre än att dra en vits, som kommer fram i biografin. Denne vår mest folkkära komiker som säger sig inte ha en aning om vem han är, har skrivit en bok i vilken han framträder tydligt: man får ett hum om vem han är. Det är helt enkelt en lyckad biografi.