En humanismens förkämpe ihågkommen

Idé- och lärdomshistorikern Carl Frängsmyr har på ett synnerligen förtjänstfullt sätt sammanställt, kommenterat och låtit utge Knut Olivecrona: Hågkomster samlade från en lång lefnad. Olivecrona var
född 1817 och levde fram till 1905. Han var därmed jämnårig med Gunnar Wennerberg (1817-1901), men skildrar den högborgerliga familjen på hemorten, studentlivet, det akademiska Uppsala och ämbetsmannakarriären ur en helt annan synvinkel.
Hågkomsterna från barndomen fram till 1868 är mycket väl strukturerade i 13 avdelningar med flera kapitel i varje avsnitt, omfattande nästan 400 tryckta sidor. Till detta har Frängsmyr fogat 289 förtydligande noter till minnesanteckningarna.

Efter barndoms- och ungdomsår i Värmland kom den unge Knut tillsammans med brodern Thomas som inackorderingar till Stockholm och Nya Elementarskolan år 1828.
Först 1836 lämnade de båda bröderna Stockholm för att med ångbåten anlända till Uppsala den 10 juni. De avlade studenteden hos rektor Samuel Grubbe. Själva studentexamen avlades enligt tidens sed vid universitetet, i Konsistoriehuset ("Kuggis") och de skrevs in som studenter av Värmlands Nation. Redan efter tre år promoverades Olivecrona till filosofie magister, vilket kan vara uttryck för hans mycket seriösa studieambition. Olivecrona förlorade sin far redan vid 15 års ålder. Kanske bidrog också detta till att fördjupa den unge mannens säkerligen redan tidigare allvarligt stämda sinne.

Om det under hans studenttid så populära biljardspelet vid Upsala Gille skriver han:

"Jag har förnummit huru ynglingar, hänförda af passionen för detta spel, kunnat fönöta icke blott hela eftermiddagen utan äfven förmiddagstimmarna i biljardsalen, och i sådana fall, är det kart att studierna blifvit mycket eftersatta. Ty den, som sysslat både för- och eftermiddag vid biljarden, har sannerligen icke på qvällen håg och lust att taga till boken och idka allvarliga studier. Men förutom förlusten af en tid, som rätt använd kunnat skänka den studerande ynglingen det förråd af kunskap, som för mannen skall tjena, såsom medel att kunna verka och gagna i fäderneslandets eller vetenskapens tjenst, drager spelet i de flesta fall med sig en icke ringa förlust af penningar och hvad värre är en dåsighet och led vid arbete, hvilken undantränger all kraft att anstränga sig för att hinna något bestämdt mål för stiudierna."

Denna Olivecronas uppfattning om biljardspelet synes också gälla andra studentlivets aktiviteter under 1830 och 1840-talen.

I den 65 sidor långa och väl avvägda inledningen ger Frängsmyr en utomordentlig biografisk beskrivning av Knut Olivecronas långa liv och de livsfaser, som ligger till grund för Olivecronas nedtecknade hågkomster.
Många kända Uppsala-akademiker liksom höga jurister och ämbetsmän i Stockholm passerar revy och skildras på ett ofta mycket personligt sätt.
Olivecrona var också som kommunalpolitiker sedan 1850-talet tillsammans med landshövdingen Robert von Kraemer och lantmätaren Henning Taube starkt engagerad i moderniseringen av Uppsala.

I hågkomsternas åttonde avdelning skriver Olivecrona mycket personliga karaktäristiker över ledamöterna i det större akademiska konsistoriet vid Uppsala universitet under tiden 1852 till 1867. Hans karaktäristiker av sina kollegor i Consistorium Acacdemicum är mycket målande. Det gäller följande Uppsala-professorer, som flera har blivit namnkunniga över hela landet: Carl Axel Torén, Henrik Gustaf Hultman, Carl Alfred Cornelius, Claës Adolf Hultcrantz, Otto Ferdinand Myrberg, Herman Ludvig Rydin, Olof Matthias Theodor Rabenius, Ernst Victor Nordling, Elof Wallqvist, Carl Benedict Mesterton, Per Hedenius, August Almén, Fritiof Holmgren, Carl Vilhelm Böttiger, Johan Spongberg, Carl Edvard Zedritz, Lars Svanberg, Vilhelm Liljeborg, Jonas Fredrik Hesse, Bernhard Elis Malmström, Anders Jonas Ångström, Per Johan Pettersson, Lars Edvard Walmstedt, Vilhelm Erik Svedelius, Carl Fredrik Säve, Yngve Sahlin och Herman Theodor Daug. En del av dessa korta beskrivningar ger en delvis breddad bild.
Olivecronas minnen kommer således att kunna utgöra en värdefull källa för alla som av olika anledningar har behov av personhistorik rörande det akademiska Uppsalas 1800-tal.
Olivecronas stränghet och fördömande av aktiviteter, som konkurrerar med der seriösa professionella livet, lyser tydligt genom. Han beskriver med stark kritik det punschdrickande kotteriet "Olle Pilström".

Under sin tid som universitetets Rektor (1861-1862) försökte Olivecrona komma till rätta med en del "oskick", dels vad beträffar rutiner för konsistoriets verksamhet och dels i handhavandet av en stökig student, som kraftigt punschpåverkad misshandlat en poliskonstapel. Olivecronas handlande är uttryck för den särskilda jurisdiktionen vid akademien. Studentens ovärdiga och rättskränkande handlingssätt föranledde Olivecrona att yttra:

"Ni måste antingen inom 24 timmar för alltid lemna Upsala Universitet, som Ni genom Edrert uppträdande vanhedrat, eller ock inför Rådhus Rätten undergå ransakning och stånda det straff, som lagen stadgar för den, som groft misshandlat en polisman i tjensteutöfning. Välj nu ettdera af dessa alternativ. Vill Ni lemna Upsala, kan Ni resa till Lund att der fortsätta Edra studier, och jag skall, i sådant fall, underhandla med vederbörande att Ni får undslippa vidare straff."

Olivecrona blev internationellt uppmärksammad framför allt genom sitt agerande mot dödstraffet. Detta skedde genom boken Om dödsstraffet, som utkom redan 1866. Den tyngst vägande orsaken var säkerligen att Olivecrona som ung skolpojke 1830 vid ett kort besök vid avrättningsplatsen "Käglan" utanför Örebro fick se kropparna av de nyligen avrättade brottslingarna och uppleva lukten på platsen. Han har i hågkomsternas andra avdelning återgett en mycket tydlig och detaljerad skildring av detta besök.

I memoarernas elfte avdelning berättar Olivecrona om resor till Värmland och Bohuslän under 1850-talet, koleraepidemin i Uppsala år 1854 samt om första hustruns död 1854 och om giftermålet med Rosalie Roos 1857.

Nedtecknandet av minnena påbörjade Olivecrona år 1889, efter sin pensionering, och avslutade dem 1895. De har sedan dess förvarats hos släkten och under senare år i Carolinas samlingar. Minnesanteckningarna sträcker sig fram till 1868 - det år som han blev kallad till ledamot av Högsta Domstolen, varvid han blev vederbörligen hyllad av studenterna vid Värmlands Nation och Studentkåren före avflyttningen till Stockholm.

Den imponerande personförteckningen innehåller över nio hundra namn, vilket ger en viktig relief till texten.
Frängsmyr har valt att bibehålla manuskriptets gammalstavning och ej normalisera stavningen till vår tids regler - något som oftast kan vara besvärande för den som är ovan att läsa äldre texter. Eftersom minnesanteckningarna har skrivits under en tid då man redan hade börjat förändra stavningen, så blir detta inte på något sätt besvärande för läsaren utan ger i stället en tidsfärg.

Boken kan varmt rekommenderas, inte bara som ett standardreferensverk för den universitetshistoriskt intresserade, utan också som en psykologiskt fascinerande skildring av en av 1800-talets stora lärda akademiker - en humanismens förkämpe inom rättsväsendet.

En humanismens förkämpe ihågkommen

Knut Olivecronas minnen, utgivna av Carl Frängsmyr, kommer att utgöra en värdefull källa för alla som av har behov av personhistorik rörande det akademiska Uppsalas 1800-tal, skriver Tom Lundon.