En historia väl värd att berättas
Journalisten Stig Fredriksson fungerade under 1970-talet som en budbärare till väst för författaren och regimkritikern Alexander Solzjenitsyn. I en ny bok berättar han om de spännande åren på 1970-talet, skriver Gunvor Hildén.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Stig Fredriksson: Alexanders kurir (Carlssons förlag)
Två röster dominerade den demokratiska oppositionen i förtryckets Sovjetunionen på 70-talet, Alexander Solzjenitsyn och Andrej Sacharov. Sacharov skyddades i någon mån av att han var medlem av den mäktiga Vetenskapsakademin och av sina berömda vetenskapliga insatser. Men författaren Solzjenitsyn var isolerad, en envis och aggressiv kritiker som Sovjetledningen gjorde allt för att tysta.
I det läget kom den då unga och oerfarna journalisten Stig Fredriksson att stå inför sitt livs val: Skulle han personligen utsätta sig för stora risker och utmana den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB genom att smuggla ut Solzjenitsyns manus och brev till väst? Eller skulle han, trogen sitt journalistiska uppdrag att skriva om allt han visste, "publish and be damned", som det journalistiska credot lyder.
Aldrig ertappad
Stig Fredriksson valde att bli aktör. Han tyckte att "det kändes rätt att bidra till att han (Solzjenitsyn) kunde få begagna sin rätt att kommunicera med yttervärlden och yttra sig". Han informerade sin fru och sina chefer och så vidtog en aktivitet som i allt liknade den mest spännande thriller. Märkligt nog blev han aldrig ertappad av KGB. Det var så märkligt att han själv undrar om KGB helt enkelt avstod från att avslöja honom för att undvika pinsamma diplomatiska komplikationer med Sverige. Solzjenitsyn själv trodde att det bara berodde på inkompetens. Historien är känd eftersom Soljzjenitsyn har beskrivit den i boken En kalv med eken stångades och Stig Fredriksson själv har gjort tv-inslag om den.
Stora risker
Nu har det alltså efter mer än 30 år blivit en bok. Som den seriösa journalist han är har Stig Fredriksson skrivit en allmän bakgrund om läget i Sovjetunionen på 70-talet, det kalla krigets tid. Han har också följt upp smuggelhistorien med vad som hände sedan. Ingen kan anklaga honom för att breda på eller smaska till. Tvärtom skriver han så alldagligt att läsaren måste använda sin egen fantasi för att riktigt förstå vilken fantastisk insats han faktiskt gjorde och vilka stora risker han utsatte sig för.
Allvarliga faror
Men nu när historien är känd är kanske det märkligaste av allt att just denna då så oerfarna, för att inte säga naiva TT-korrespondent, så seriös och så uppfylld av sitt journalistiska uppdrag, faktiskt åtog sig att begå ett i de sovjetiska myndigheternas ögon allvarligt brott, fortsätta med detta i två år och därmed utsätta sig för mycket allvarliga faror.
Relationerna mellan den unge svensken och den världsberömda författaren begränsades länge till de praktiska problemen. Så småningom utvecklades en vänskap som ledde till att Solzjenitsyn, sedan han blivit utvisad ur sitt land 1974, ville att Stig Fredriksson skulle bli någon sorts assistent till honom.
Ville leva isolerat
Men det visade sig snart att de två hade helt olika uppfattning om uppdraget. Solzenitsyn ville ha hjälp med det praktiska, en sorts sekreterare. Stig Fredriksson ville hjälpa den tidigare så isolerade författaren att anpassa sig till det västerländska samhället. Men någon sådan hjälp ville Solzjenitsyn inte ha. Han ville leva i väst precis så isolerat som han levat i Sovjetunionen. Hans kamp mot förtrycket i Sovjet betydde inte att han var demokrat i västerländsk mening. Han såg sina ideal i det genuint
ryska, han tyckte inte om den västerländska materialismen, han förskräcktes över ytligheten och ville absolut inte låna några ideal från väst. Hans enda längtan var att flytta tillbaka till Ryssland, vilket han också gjorde när det blev möjligt.
Vänskapen överlevde
Stig Fredriksson blev uppenbarligen besviken men vänskapen överlevde krisen. Stig Fredriksson fortsatte att hålla kontakt med författaren om än utan att ge upp sina försök att övertyga Solzjenitsyn om den västerländska demokratins förtjänster. Det ligger något rörande i dessa försök. En man som ensam och med stor fara för sig själv envist trotsat makthavarna i det då ännu mäktiga Sovjetunionen byter inte åsikt för att han träffar en svensk journalist. Solzjenitsyn är ett monument, både i sina egna ögon och i många andras.
Hans mäktiga böcker finns kvar. Men numera spelar han inte någon politisk roll vare sig i sitt eget land eller utomlands. Men hans insatser bidrog till att underminera kommunisternas makt i Sovjetunionen och därmed till det sammanbrott som så småningom lett in Ryssland på en mer demokratisk väg. Och där spelade Stig Fredriksson en viktig roll. Det är en historia väl värd att berätta.