En himla massa djur

När Hanna Hellquist ser tillbaka på sin barndom är det djuren hon minns. Först hade hon en trynsnok, sedan en vit mus som hon råkade klämma ihjäl när hon skulle försöka klä den i kilt, och en chinchilla. I trean på Herrhagen i Karlstad fanns också illrar, ormar, hundar, katter, marsvin och fåglar. Till exempel kakaduan Buffy, som var expert på att doppa smörgåsar i varmt kaffe. Och då har vi inte nämnt fasanerna, getterna, påfåglarna, råttorna, sköldpaddorna och alla de andra djuren som hennes pappa födde upp på lantstället.

I sin debutroman, Karlstad Zoologiska, berättar Hanna Hellquist i sin underfundiga, kåserande stil om alla husdjuren som fyllde hennes barndom, och om minnen som på ett eller annat sätt är kopplade till djur. Till exempel om den gången då hon klev i en morkullas bo med träskor, eller när hon och pappan plockade ned korpungar ur ett bo på en kraftledningsstolpe.

Karlstad Zoologiska är en berättelse om vad som kan hända när en hund sätter i sig en halvrutten älgkalv, om faran av att smuggla ormar i behån, och om hur man inte skall behandla grekiska lövgrodor. Lite handlar det också om att växa upp i en medelstor, svensk stad på åttio- och nittiotalet. Men mest av allt är det en berättelse om en flicka och hennes far.
Redan som liten blir Hanna medveten om att Lars Hellquist inte är som andra pappor. I stället för skjorta och slips har han en stor, hårig mage, och i stället för att hämta henne på dagis åker han iväg till Söderhavet och utropar sig till negerkung på Tonga. Han fyller deras sommarstuga med exotiska möbler från Indien, och han skiljer sig från Hannas mamma när hon vägrar att lämna deras lägenhet och flytta ut på landet. Och han måste till varje pris ha djur omkring sig.

Det är deras gemensamma intresse för djur som håller ihop Hanna och hennes pappa, och som ger en slags stadga och kontinuitet åt deras relation. Hon är hans ivriga hjälpreda, oavsett om det gäller att smuggla hem sköldpaddor från charterresan eller tina djupfrysta råttor i mikron. Till och med när pappan så småningom förlorar gnistan, bosätter sig i en förortslägenhet och börjar dricka rödvin på tetra för att kunna sova om nätterna är det fortfarande djuren som utgör deras mötesplats.

Det finns stunder när Karlstad Zoologiska för tankarna till Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Fast Hanna Hellquists roman är förstås en slags lightversion. Med massor av marsvin, lövgrodor och guldfiskar. Till skillnad från till exempel Linderborgs uppväxtskildring är Hellquists berättelse fast förankrad i en avslappnad, kåserande tradition, även om också den innehåller en del skuggor. Mellan raderna kan man förstå att hon nog inte kan ha haft det så lätt alla gånger. I porträttet av pappan finns mörka, nästan psykotiska drag. När han beordrar den nioåriga Hanna att stampa ihjäl en undulat går det till exempel en kall kåre genom berättelsen.

Men på det hela taget är Karlstad Zoologiska ändå en bok som genomsyras av värme och en dråplig humor. Hellquists betraktelser är träffsäkra och välformulerade, och hon skriver med ironi och självdistans. Det är en fin och övertygande skildring av hur närheten till djur kan forma ett barns utveckling, och vilka starka band som kan uppstå mellan till exempel en människa och en hund. För djurälskaren är hennes bok förstås rena godispåsen.
Ändå är det inte utan att man önskar att boken hade innehållit lite fler ... människor. Eller åtminstone att Hanna Hellquist lagt ned lika mycket inlevelse och känsla i utformandet av de mänskliga karaktärerna som i till exempel kakaduan Buffy eller vorstehn Ässie. Tyvärr är både pappan och Hanna alltid ytligt tecknade för att boken skall kännas som något annat än en samling lätta och underhållande tidningskåserier.

Samtidigt är lättheten och det goda humöret bokens styrka. Det finns något uppfriskande i detta att Hanna förlåter och har överseende i stället för att förebrå. Hon accepterar sin pappa för den han är, och väljer att inte dröja vid det som sved och gjorde ont. I stället för att fokusera på allt hon aldrig fick, trygghet och stabilitet, lyfter hon fram allt det som pappan faktiskt gav henne - värme, respekt, uppskattning, äventyr, självständighet. Och förstås en himla massa djur.

En himla massa djur

Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska är en kåserande berättelse om relationen mellan en flicka och hennes far och om massor av husdjur, konstaterar Catrin Ormestad.