En guldgruva för bokälskaren

Somliga viger sitt liv åt böcker. Andra åt bildkonst, teater eller musik. Några försöker förena ett par av dessa konstens och kulturens huvudspår. För Göran Häggs del handlar det så gott som uteslutande om litteratur. Där är han kunnig och påläst och en av vårt lands verkliga entusiaster. Även om det vore ett visst risktagande borde någon av tv-kanalerna ge honom ett veckovis återkommande program om böcker på bästa sändningstid. Ungefär så som Marcel Reich-Ranicki hade i Tyskland till för inte så länge sedan.

Göran Hägg hör till de verkliga tungviktarna i årets bokutgivning. Där inrättar han sig tillsammans med andra storheter som Lars Norén, Charles Lewinsky och Jonathan Littell. De som ingår i den klubb författare som var och en har uppemot 1 000 sidor eller mera på sitt samvete. Även Uwe Tellkamp kunde gott få vara med. Hans med tyska bokpriset i höst belönade Der Turm är ungefär lika omfångsrik. Göran Hägg hör dock till fackboksförfattarnas skara när han givit ut en vägledning till böckernas värld med den uppfordrande titeln: 1001 böcker du måste läsa innan du dör. Till skillnad från andra samlingsverk med liknande innehåll är Hägg ensam upphovsman till de många artiklarna och miniessäerna.

Av behandlade volymer är ungefär en tredjedel svenska. Själv uppger författaren att böckernas läsvärde fått avgöra vilka som finns med. Vad som säkert går att säga är att det i de allra flesta fallen rör sig om litteraturhistoria i förklädd eller öppen form. Och man tänker sig samtidigt att de olika innehållsreferaten är material som återanvänts eller blivit över vid författandet av de stora handböckerna Världens litteraturhistoria och Den svenska litteraturhistorien. Precis som när det gäller dessa framställningar är det lika mycket den personliga tonen som sakinnehållet man fäster sig vid. Det är böcker presenterade genom ett temperament. Ofta håller man med. Ibland tar man sig för pannan.

Det är heller inte svårt att se att en spännande handling är ett viktigt kriterium för Göran Häggs litterära smak. På så sätt har många detektivböcker kommit med. Men han är heller inte sen att lyfta fram allt rafflande som står att finna i litteraturen alltsedan dess begynnelse. Det börjar som sig bör i vår kulturkrets med Bibeln. Men också med Gilgamesheposet. Och sedan ramlar det på med det antika dramat, romarna, islänningarna fram till Dante och Shakespeare. Med Häggs grundsyn behandlas Shakespeare inte oväntat som en äventyrsförfattare. Så kan man ju göra. Även om det blir Alexandre Dumas d ä som får sig tillskriven "äventyrsböckernas äventyrsbok" med De tre musketörerna. När det gäller återgivandet av innehållet släpper Hägg dock sällan läsarens perspektiv ur sikte. Slutet bör inte avslöjas, är en återkommande kommentar. Något som just därför i stället väcker vår obetingade nyfikenhet!

Från 1700-talet och framåt är det respektive århundrade som gäller. Det är en klok disposition. Även om den första svensk som dyker upp är Agneta Horn. Och hon hör ju till tiden innan. Häggs formuleringskonst firar emellanåt rejäla triumfer, som det brukar heta. På tal om Defoes Robinson Crusoe används det i sammanhanget passande "gnosjöandans höga visa". Samtidigt är sakligheten i stilen väl tillvaratagen men på ett sätt som gör de olika bokpresentationerna både upplysande och entusiasmerande och inte så lite förföriska. Det är lätt att bli fast i den här boken, även om den är tänkt som ett referensverk. Att en hel del poesi finns med hör till det inte minst sympatiska. Såväl Stagnelius som Tegnér och Runeberg ingår från den äldre litteraturen. Från 1900-talet Karlfeldt, Södergran, Birger Sjöberg, Ekelöf, Gullberg, Martinson och Lindegren liksom Tranströmer. Tar man dessutom Hägg riktigt på orden kan man sitta hemma i läsfåtöljen och sjunga En spelmans jordafärd på samma melodi som Flottarkärlek. Det vore annars en uppgift värdig OD! Huruvida danska är ett språk inte svårare än västerbottniska, som påstås i samband med Herman Bang, kan förstås diskuteras.
Den som i likhet med professor Unrat hos Heinrich Mann älskar teatern mera än sig själv har kanske lite svårt att förstå Göran Häggs njugga inställning till just denna konstart. Här får väl boken sägas ha sina svaga sidor. Hägg har läst världsdramatiken, men han kan knappast ha sett särskilt mycket av den. I varje fall får man gång efter annan en känsla av att han betraktar en teaterpjäs närmast som en roman som aldrig blivit färdig. Det får genomslag lite här och var, utom när det gäller Samuel Beckett och Lars Norén. Strindbergs konkurrent om titeln svensk nationaldiktare, Heidenstam, bestås den ena uppsträckningen efter den andra. Som uttalade exempel på riktigt dåliga böcker anges annars verk av Huysmans, Nietzsche och Bertram Mitford. Från nyare tid Paulo Coelho och Da Vinci-koden. Vid försöken att få kontakt med Elfriede Jelinek är det bara att inse, att här har Häggs mobiltelefon ingen täckning.

Det som imponerar är författarens förmåga att skriva varierat om så många böcker. Något överraskad blir man kanske när Churchill dyker upp, Tage Erlanders dagböcker och Ingemar Hedenius med Tro och vetande. Man fylls av respekt inför alla exempel från barn- och ungdomslitteraturen. Gösta Knutson hör till dem som fått hedersamt omnämnande. Ändå är det svårt att hålla tillbaka en undran om urvalet inte lite väl mycket bestämts av aktuell bokutgivning från senare decennier och Häggs egen verksamhet som kritiker i Månadsjournalen och Aftonbladet. Att Willy Kyrkund representeras av åtskilliga titlar är dock ett styrkebevis. I Per Wästbergs böcker finns det åtskilligt mera att hämta än här. Och för Sven Delblancs vidkommande har författaren missat sårigheterna och den rinnande lingonsylten längs väggen i kojan i Kanada, alltså den vekhet som fanns under det kraftfulla skalet. Varför Hägg samläser liv och dikt hos Aksel Sandemose, ett tilltag man började med härom året, är annat att fundera över.

När framställningen närmar sig vår egen tid är det inte utan att temperaturen hos bokpresentationerna avtar en smula. Om också Göran Hägg aldrig vacklar i sin uppfattning om kvinnors preferenser när det gäller män. Högst njutbara boken igenom får även alla de personliga omdömen sägas vara, när författaren vid behov visar sig vara lika stor cyniker som han är illusionslös. Ibland kan man undra om han ens tror på sin egen ironi. För det mesta är det dock en oreserverad kärlek till litteraturen som fått bestämma innehållet i den här översikten. Att det enbart torde vara yrkesläsare som följer den sida för sida och från pärm till pärm ligger i sakens natur. Till att bläddra i, ta del av lite här och var och låta sig inspireras av till egen läsning är Göran Häggs bok rena guldgruvan.

En guldgruva för bokälskaren

Med sin översikt 1001 böcker du måste läsa innan du dör har Göran Hägg åstad­kommit en bildande, entusiasmerande och inte så lite förförisk vägledning till böckernas värld, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Med sin översikt 1001 böcker du måste läsa innan du dör har Göran Hägg åstadkommit en bildande, entusiasmerande och inte så lite förförisk vägledning till böckernas värld, skriver Bo-Ingvar Kollberg.