En god ond saga

I dag kommer Leif GW Persson ut med sin senaste roman om ett brott: Den som dödar draken. Nyligen sade han upp sig från sin tjänst vid Rikspolisstyrelsen, och slump eller inte - i den nya boken avgår hans romanhjälte Lars Martin Johansson med omedelbar verkan från sin chefstjänst vid Rikskriminalen. Fast detta sker först efter nära 120 sidor, och Johansson - som ju kan se runt hörn - gör oväntat lite väsen av sig.

I stället är det Evert Bäckström som helt dominerar scenen i GW:s nya bok. Bäckström, som nu fått förnyat förtroende efter sin förvisning till Hittegodset, blev närgranskad redan i Linda - som i Lindamordet. Författaren räknade där snabbt upp hans egenskaper: liten, fet, primitiv, vid behov listig och långsint. Han har inte ändrat sig alls. Även den som möter Evert Bäckström första gången känner att det här är en fördomsfull, alkoholiserad och dumslug person.

Men trots allt detta är han ändå polis, och långt därinne finns rutin och kunskap nog för att han ska göra en bra insats. Hans kamp mot övervikt och sprittörst tecknas med humor och viss medkänsla. Sannolikt har författaren själv prövats hårt i grönsaks- och abstinenslandet. Bäckström förlorar ganska snart tron på späkning och avhållsamhet i mat och dryck, och typiskt nog reagerar omgivningen med att "gamla hederlige Bäckström" är tillbaka på banan?
- Ett typiskt fyllskallemord, om du frågar mig, säger kommissarien när pensionären Kalle Danielsson hittas mördad, badande i blod och för säkerhets skull även strypt i sin lägenhet på Hasselstigen 1 i Solna. Författaren, Leif GW Persson, har förstås sista ordet. Med facit i hand kan man visa, påpekar han, att allt som forskning, erfarenhet och fingertoppskänsla i poliskåren dittills kommit fram till - "var helt uppåt väggarna fel".
Det finns några "blinkningar" i romanen. Redan i historiens inledning nämns att man inte hade en tanke på att kalla in särskild expertis, t.ex. den grupp som gör gärningsmannaprofiler - "eller kanske till och med Rikspolisstyrelsens egen professor i kriminologi som för övrigt bara bodde några kvarter från offret". Och i ett bygge, nära mordplatsen, hittar byggjobbaren, Jertzy Sarniecki, 27 år och född i Polen, viktigt bevismaterial. Jerzy Sarnecki däremot är visserligen född i Polen - men till yrket professor i kriminologi...

I den vårstrida strömmen av svenska deckare är stundom intrigerna alltför konstruerade för att böckerna ska kännas läsvärda. Så är det sannerligen inte här! Leif GW Persson presenterar en trovärdig, vardagsnära historia som sannerligen kunde ha utspelats när som helst. Och upplösningen är så bra att man hickar till och blir arg på sig själv: det där borde man ha kunnat räkna ut!
Ett av Perssons språkliga särdrag, konfrontationen mellan yttre och inre monolog, finns med även i denna bok, men här är den glesare, mer nedtonad och naturligare. När t.ex. kriminalinspektören Alm svårt försenad kommer hem har kvällens gäster redan kommit och den hårt prövade hustrun är inte mottaglig för någon försonande kindpuss. "Ta hand om gästerna", blir hennes bistra order. "Visst älskling", sa Alm. "Vilken osannolikt jävlig dag", tänkte han.
Inblicken i Stockholms förbrytarvärld är trovärdig, och dess huvudpersoner och miljöer skissas med säker hand. Renläriga radikaler hävdar säkert att Persson är rasistisk när han förlägger "bovarnas" hemvist till bland annat Balkan och Iran. Men verkligheten är nu en gång just sådan, och den får vi leva med. Det hindrar inte att också vi har duktiga inhemska bovar - och mördare!
Det här är "En ond saga för vuxna barn" skriver Leif GW Persson på försättsbladet. Tja, inte ondare än vardagen på utvalda platser i Sverige. Och saga? Snarare en väl gjord berättelse ur livet. Och som kriminalroman är Den som dödar draken alldeles strålande!

En god ond saga

I en grå sörja av kriminalromaner stiger Leif GW Persson fram som ett under av läsvärd klarhet, konstaterar Gunnar Olsson.