Pjotr Filippovitj Jakubovitj (1860–1911) skrev berättelsen I de utstöttas värld i ett sibiriskt straffångeläger öster om Bajkal, 1893.
Det ryska tsardömet kokade under 1800-talets senare hälft av upprorsstämningar, en växande insikt bland de intellektuella om att samhället måste ändras. Livegenskapen avskaffades 1861, men böndernas situation blev med detta inte mycket förbättrad. De som sympatiserade med ”folket” bildade en rörelse, ”narodnikerna” som splittrades i flera partier, varav det namnkunnigaste, Folkviljan, under 80-talet – i repressionen efter mordet på Alexander II, 1881 – förbjöds.
Jakubovitj blev som ung student aktiv medlem av Folkviljan. Han arresterades och dömdes 1887 till döden, men domen ändrades till 18 års straffarbete. I de utstöttas värld är redogörelsen för hans erfarenheter under strafftiden.
Den första versionen – skriven med blyerts på cigarettpapper – konfiskerades på vägen till Petersburg, men författaren skrev om och fick den publicerad under pseudonym i 17 nummer av en tidskrift för narodniker, 1895–98.
Boken finns nu tillgänglig på svenska, översatt av Kjell Johansson på Murbräckans förlag. En volym på 760 sidor.
Berättelsen kan ses som en länk i kedjan av ryska strafflägerskildringar, från tsartiden och framåt. Dostojevskijs Döda huset (1862) var den första. Jakubovitj nämner den med vördnadsfull beundran. Tjechovs sociologiska undersökning av förhållanden på ön Sachalin 1890, Solzjenitsyns och Sjalamovs berättelser från 1900-talet under stalintiden är andra milstolpar i genren.
Jakubovitj låter upplevelserna förmedlas av en tänkt person, Ivan Nikolajevitj. Som politisk fånge med bildad bakgrund intar han en särställning bland vanliga kriminella. Dessa betraktar honom med överseende på grund av hans fysiska tillkortakommanden, men så småningom också med förväntningar: då Nikolajevitj tillåts ta emot delar av ett paket med böcker hemifrån väcks analfabeternas lust att äntligen lära sig läsa. Man ordnar med regelrätt undervisning i cellerna, fördriver tiden med högläsning av ryska klassiker efter kvällsvisitation och inlåsning.
Framgången med experimentet blir vacklande, efter någon tid avbryts det till följd av ett skandalartat upplopp bland fångarna, böckerna försvinner.
Även bland de fångar som aldrig lärde sig skriva uppstod en längtan efter att få sina livsberättelser bevarade, att Nikolajevitj skulle hjälpa dem med detta. ”Dör jag så är allt borta, det är som om ingenting funnits” säger någon. ”Det föreföll mig i det ögonblicket som om aldrig i hela livet någon bok hade gjort ett så starkt och levande intryck på mig; denna berättelse var verkligheten själv, fasansfull och fylld av alla slags mardrömmar” kommenterar författaren.
Han strävar efter att i sin krönika bevara vad han ser och känner i den nya omgivningen – många gånger ryggar han tillbaka med fasa och vämjelse. Men grundinställningen är en medkänsla. Skulden för de olyckligas öden läggs på ett system som berövar människor deras värdighet och värde.
Jakubovitj lyckas gå igenom alla straffåren med obruten idealitet.
Hans redogörelse har blivit en gobeläng av mörka och vilda ansikten och gestalter. Tillika en källa för psykologiska iakttagelser i ett samhälles bottensatser – liksom om praktiska förhållanden där, om logering, mathållning och avträden, om arbetet i gruvorna, om synen på kvinnor, om språket ... Vissa avsnitt är fantastiska och vindlande som pikareskromaner, ställvis nästan sentimentala.
Man måste vara Kjell Johansson tacksam för att han med sin ihärdighet och talang har givit oss tillgång till denna av oss hittills okända del av den klassiska ryska litteraturen.