Under året 1915 dödades runt en miljon armenier. Det skedde i det Osmanska riket, som formellt var ett sultanat. Men makten innehades av en grupp, kallad ungturkar, som successivt tagit över och definitivt styrde efter en militärkupp 1913. Deras mål var att skapa ett rent turkiskt och muslimskt land.
Problemet var att också de kristna armenierna betraktade samma område som sitt hemland. Ungturkarna såg armenierna som ett hinder för förverkligandet av sin nationella dröm.
År 1916 protesterade flera västmakter mot dödandet, men ungturkarna förnekade alla anklagelser om folkmord. Det var fråga om inbördeskrig, hävdade de.
Sedan ”glömdes” folkmordet. Första världskriget tog slut, Osmanska riket tillhörde förlorarna, landet Turkiet bildades och omvärlden teg. Förändringen kom 1965, då 50-årsdagen av folkmordet uppmärksammades av armenierna i landet Armenien, som då var en Sovjetrepublik. Samtidigt som folkmordet återupptäcktes inleddes turkarnas aktiva förnekelse. Det var en fråga om militär säkerhet, hävdade de och ville framstå som demokratiska ledare samtidigt som de fruktade krav från offren på ekonomisk ersättning.
Sedan dess har konflikten fortsatt. I turkiska skolor får eleverna inte lära sig något om morden 1915. En journalist, Hrant Dink, sköts för drygt fem år sedan ihjäl på öppen gata i Istanbul. Skälet var uppenbarligen att han skrivit om folkmordet på armenierna. En utredning om mordet kritiserades för grova brister. En 17-åring dömdes men många tror att det egentligen var den statliga underrättelsetjänsten som låg bakom mordet.
En rad länder, inklusive Sverige, har fattat politiska beslut om att dödandet 1915 var ett folkmord. Men Turkiet vidhåller att det inte var folkmord utan krig.
Ständiga konflikter kännetecknar området. Det gäller till exempel Nagorno-Karabach, där majoriteten av befolkningen är armenier som vill att området ska tillhöra Armenien. Det resulterade i ett krig med Azerbajdzjan med 20 000 döda och som vanns av Armenien. Kriget avslutades 1994 men Azerbajdzjan har inte accepterat förlusten och kräver fortfarande tillbaka Nagorno-Karabach.
Försöken att klargöra exakt vad som hände 1915 fortsätter. Några dokument som visar att ungturkarna fattade ett formellt beslut om folkmord på armenierna finns inte. Men Turkiet har inte öppnat sina arkiv för forskningen. Det finns flera vittnen som berättat att ledande ungturkar redan 1914 öppet sagt att de planerade för att göra sig av med armenierna, eftersom de betraktade dem som landsförrädare i konflikten med Ryssland. Det är också svårt att tänka sig att de omfattande morden inte samordnats på något sätt, eftersom de skedde i så stor omfattning på så kort tid, runt en miljon på bara några månader.
Historia har blivit allt viktigare på senare tid. Nu diskuteras mord, ursäkter, kränkningar, offer och händelser ganska långt tillbaka i tiden. Modellen är Tysklands hantering av Förintelsen med riktiga rättegångar, dömda ansvariga och regelrätta ersättningar och ursäkter. Men eftersom inget av detta skett med morden 1915 fortsätter de hårda anklagelserna och motanklagelserna.
I sin bok De som är oskyldiga i dag kan bli skyldiga imorgon vill författaren Klas-Göran Karlsson, professor i historia i Lund, gå till botten med problemen. Han är övertygad om att folkmordet var planerat och att syftet bland annat var att hindra armenierna att gå över till den ryska sidan. Ungturkarna ville etablera en storturkisk stat. Samtidigt var somliga armenier rika och hade ledande poster i näringslivet. De posterna ville ungturkarna besätta med turkar och ta över de armenska rikedomarna för att på så sätt bekosta kriget. Turkiska flyktingar behövde armeniernas bostäder.
Samtidigt är författaren övertygad om att folkmordet inte skett utan första världskriget. Det kaos som bröt ut i det alltmer försvagade Osmanska riket blev en förutsättning för morden. Och armenierna var själva inte främmande för våld. Bland annat mördade armenier två ungturkiska ledare, som var ansvariga för folkmordet, och sannolikt också en tredje . Armenierna försvarade morden också på turkiska diplomater och tjänstemän som inte hade något med morden på armenier att göra.
Folkmordet på armenierna lever kvar i historien, både för turkar och armenier. Frågan är högst aktuell vad gäller Turkiet och EU. Ska Turkiet på grund av sin förnekelse förvägras medlemskap i EU och därmed riskera att bli ett isolerat land utan respekt för mänskliga rättigheter, undrar författaren i sitt slutord.
Och där står vi nu.