En frihet till ingenting
Med sin i dagarna utgivna roman Att komma hem ska vara en schlager visar Per Hagman åter prov på sin förmåga att gestalta känslor och stämningar i samtiden, skriver Catrin Ormestad.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Per Hagman: Att komma hem ska vara en schlager
(Albert Bonniers Förlag)
Få författare har varit så konsekventa i utstakandet av sitt litterära territorium som Per Hagman. I sina romaner och noveller har han sällan lämnat det revir som han mutade in redan i debuten Cigarett 1991. Rent geografiskt är detta ett område någonstans mellan Stureplan och Café Opera i Stockholm. Tematiskt handlar det om det mondäna storstadslivet, en glittrande men också ganska ihålig verklighet av barer och nattklubbar, sex, droger, njutningar och livsleda.
Självbiografisk berättelse
I sin nya roman, Att komma hem ska vara en schlager, ger han sig dock ut på delvis outforskad mark, eftersom detta är en öppet självbiografisk berättelse. Till och med på framsidan finns han, Per Hagman, blygt leende. Tilltalet är rakt, tonen ibland häpnadsväckande öppenhjärtig, på ett sätt som möjligen kan sägas vara könsöverskridande. Med Att komma hem ska vara en schlager har Per Hagman skrivit en roman i den bekännelsegenre som vanligen förknippas med kvinnor.
Kvar på samma plats
Huvudpersonen, som av allt att döma är identisk med författaren, återvänder i bokens början till Stockholm efter en utlandsvistelse. Han gör det med en känsla av förväntan, men denna förbyts snart i ångest. Att komma hem är som "en gammal schlager du minns som fantastisk men när du väl ramlar över den igen tar det bara några få takter innan du sorgset måste konstatera hur fel du hade". Vid trettiofem har han kommit till insikt om att ingenting av värde återstår efter ungdomens sorglöshet. Medan de flesta av hans vänner har utvecklats i någon riktning — har de inte skaffat sig barn och bostadsrätt så föder de upp hästar eller driver livsstilsmagasin — så står han kvar på samma plats. Tiden, pengarna och kärleken har förslösats på barrundor, älskarinnor, tillfälliga bekantskaper och andrahandslägenheter.
Urholkad livsglädje
Den frihet han alltid sökt och funnit är förvisso en frihet från tvång, men också en frihet till ingenting.
Att komma hem ska vara en schlager är en berättelse om rotlöshet och ensamhet, om sökandet efter kärlek, mening och autenticitet. Genom återblickar på ett kringflackande liv i Stockholm, Paris, Marseille, Köln, Kairo, Tunis och Köpenhamn tecknas porträttet av en ung man vars livsglädje urholkas av meningslösheten i en tillvaro som enbart styrs av behovstillfredsställelse. Det är en berättelse om flyktig kärlek, exklusiva vanor på kredit och ensamhet och utsatthet i storstadens anonymitet.
Stark dragningskraft
Framför allt är det dock en avskalad skildring av tomheten och ödsligheten i den värld av nattklubbar, kändisar, fotomodeller och droger som fortfarande tycks ha en stark dragningskraft på så många unga. Kanske borde Att komma hem ska vara en schlager vara obligatorisk läsning för alla som söker till en dokusåpa?
Svårt att inte beröras
Frågan är om det egentligen finns någon annan som har intresse av att läsa boken. Per Hagman dissekerar och analyserar en värld som troligen känns avlägsen och irrelevant för de allra flesta. Det kan inte hjälpas att den fascination inför storstadslivets hedonism som sammanföll med det tidiga nittiotalets stämningar i dag känns hopplöst daterad.
Att komma hem ska vara en schlager är dock en bok som det är svårt att inte på något sätt beröras av. Det är något både provocerande och rörande med en författare som är så skoningslöst självkritisk, samtidigt som han är så oförblommerat narcissistisk.
Självkritisk pose
Stundtals är det en hänsynslöst självutlämnande berättelse. Per Hagman har modet att stå för sin ytlighet, försöker inte dölja sin dragning till glitter och glamour, till lättsinniga nöjen och "porrsnygga" kvinnor, men inte heller sitt självförakt och sin osäkerhet. Ibland lyckas han slå an en ton som träffar läsaren rakt i hjärtat med sin avväpnande uppriktighet, t ex i den ofta upprepade meningen: "Inget på tv och ingen vill ha mig." Samtidigt kan den självkritiska attityden ofta kännas som en pose. Det blir självömkan i stället för självrannsakan, ett kokett frossande i klädsamt generande karaktärsdrag i stället för äkta närhet och uppriktighet.
Stilistiskt tröttande
Även stilistiskt sett blir boken något tröttande. Språket är ofta uppstyltat och manierat, med överlastade, högtravande meningar som ibland närmar sig pekoralets patetik. Ibland undrar man om han inte driver med en, t ex när han utan tillstymmelsen till ironi skriver att sköna kvinnor alltid dragits till honom "som malen till flamman" (och naturligtvis har de fått sina vingar brända), eller när han skriver hur han "föds i skymningen och dör i gryningen". Ibland blir boken nästan outhärdligt juvenil i tonen.
I Att komma hem ska vara en schlager visar dock Per Hagman återigen vilket skarpt öga han har för känslor och stämningar i samtiden. Rasande kvick och elak spyr han sin galla över ett Sverige inpyrt av "allt sådant som känns som avkomman efter ett misslyckat ligg mellan Gudrun Schyman och amerikansk kristendom". En halv sida av hans samhällskritik är roligare läsning än alla hans skildringar av barrundor i Stockholm, Kairo och Paris.