Vi lever i en kristid som påminner mycket om barocken. Inte bara samhället och ekonomin befinner sig i kris utan det gör själva tänkandet. Ingenting är säkert, allt är ovisst. Den barocka livskänslan präglas av skepticism och undergångsvisioner. Detta är också grundkänslan i Håkan Sandells poesi, inte minst i hans nya bok Ode till demiurgen. Här skriver han något så ovanligt som en gnostiskt inspirerad dikt om vår samtid. Boken är första delen i en planerad diptyk.
Enligt gnostisk mytologi hålls människans själ fången i materien av denna världens demiurg som är en ond varelse. Det gäller då att söka en befrielse ur vårt materialistiska fängelse. Sandell laborerar med denna tanke i dikter som fokuserar på formen alltifrån tioradingar till emblemdikter. Det är dikter som i sin typografiska form återger en bild, till exempel en vas.
Den inledande sviten i Ode till demiurgen har just denna form. Det är ett typiskt barockt drag. Den lyriska formen får ett rituellt drag av magi och åkallan. Det är en sorts teurgi, att med språket mana fram en andlig verklighet.
Blandning av lyrik och episkt berättande är karakteristisk för Sandells diktning. Han skriver sviter om sitt vardagsliv och konflikter i omvärlden. Mitt i denna värld på undergångens rand möter han Sophia, den gestalt i gnostisk mytologi som befriar själarna och visar vägen tillbaka till det himmelska ursprunget.
Problemet med Sandells dikter är det tunga barockinspirerade språket som gör läsningen väldigt motig. Han är också alltför bunden vid den gnostiska myten i sin nya bok.
Det är ett djärvt försök att se samtiden ur ett mytiskt (gnostiskt och buddhistiskt) perspektiv men civilisationskritiken går förlorad i ett töcken av antydningar. Det blir inte bättre av hans tendens att romantisera unga rebeller på väg att gå under i en hård värld med droger och krogliv. Sandell borde också ta sig en funderare på sin kvinnosyn som känns väldigt manschauvinistisk.
Kärleken i Sophias gestalt är den kraft som leder poeten genom en mörk tillvaro. Ofta vandrar han omkring i sunkiga stadsmiljöer, iakttagande och reflekterande.
I andra delen av Ode till demiurgen tänder det äntligen till i Håkan Sandells nya dikter i en svit hymner. Visionen av ett blommande körsbärsträd får honom att tro på en annan tillvaro vid sidan av lidandet och våldet i denna världen.
Jag ser körsbärsträdet i dess distinkta abstraktion,
hur skarpt det framträder ur oändligheten
och inte drunknande i kaos och svart materia,
men här i stället så precist fick organiserat fram
de skira öppna blommorna i upprepad nutid,
med stjärnbildstäta mönster i den vida kronan.
På kyrkogården, och där vid skolgårdens entré.
Efter denna uppenbarelse förklarar han allt förbrukat liv, all förlorad tid som helig. Det är en stark vändpunkt i boken som mynnar ut i en lovsång till demiurgens skapelse: "det jubel / som är att finnas till."