En förskräcklig historia

En ny bok:Joachim Fest: Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket (Wahlström & Widstrand, sv övers Ulrika Jannert Kallenberg)Det är en alldeles förskräcklig historia, den som handlar om Hitlers sista dagar och som nu berättas igen av den tyske tidningsmannen och författaren Joachim Fest. Han är inte den förste som behandlar ämnet. Redan ett år efteråt, sommaren 1946, publicerade den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper en bok om det som hade hänt i bunkern. Fest har en stor vördnad för honom, talar om hans "suveräna överblick" och "lysande stil". Men naturligtvis är det så att Trevor-Roper inte kunde ha tillgång till allt arkivmaterial redan då. Åtskilligt har kommit i dagen och mycket har skrivits härom senare. Fest har i sitt sista kapitel en kort men föredömligt instruktiv genomgång av detta.Förskansade sig i bunkernHändelserna i centrala Berlin de sista kaotiska aprildagarna, då Röda armén ryckte allt närmare och då Hitler förskansade sig med sina trogna i bunkern och slutligen tillsammans med den nyblivna hustrun Eva Braun tog sitt liv, torde varaså välkänd att detaljförloppet inte här behöver återberättas. I stället kan det vara skäl att, visserligen en smula rapsodiskt, dröja vid några av de reflexioner som den skickligt skrivande och i ämnet välorienterade författaren gör.I det allmänna segerjublet efter Hitlerrikets fall har man tonat ner det förhållandet att de sovjetiska trupperna under marskalk Zjukov faktiskt den 16 april misslyckades i sitt förs­ta försök att inta Berlin. Ryssarna gjorde sig då skyldiga till diverse taktiska felgrepp. Där­igenom förlängdes dramat inte obetydligt med åtskillig manspillan på ömse sidor till följd.Men efter denna fördröjning tog naturligtvis invasionen fart. I sin håla satt Hitler, sjuk såväl fysiskt som psykiskt. Den sista gången han vistades ute i det fria var den 20 april, då han hälsade på de unga pojkar ur Hitlerjugend som han inkallat till Berlins försvar. Hans gång var stapplande och han hade svårt att hålla balansen. Synen var försvagad och ur mungiporna rann ofta saliv. Han låg mycket på soffan och mumsade maniskt i sig kakor och choklad från stora tallrikar. Om politik och försvar villehan inte längre tala vid måltiderna utan mestadels om hundar och dressyr. Men makten lämnade han inte ifrån sig. Han utfärdade meningslösa arméorder. Egendomligt nog tycks den elektrifierande kraft han hade haft på sin omgivning av och till visat sig även nu. Ibland greps han också av sitt gamla raseri och då kunde han avskeda sådana trogna som han ansåg inte fyllde måttet. Sedan mitten av april kom inga tidningar ut i Berlin och ryktesspridningen blev därför enorm. Folk viskade ibland om tyska generaler på framryckning och om nya undervapen, som skulle vända nederlaget till seger. Hitler trodde själv på dessa fantasier ända fram till självmordets dag. Så sent som den 27 april satt man i bunkern och diskuterade hur man skulle utnyttja slutsegern och vilka "reformer" man skulle genomföra.Avsaknad av ideologiJoachim Fest kallar ett kapitel i sin framställning Viljan till undergång. Den visade sig, menar han, inte bara hos Führern själv utan hos stora delar av det tyska folket. Det fanns, säger han, de sista månaderna "en styrande energi [...] som inte bara såg till att kriget förlängdes utan att landet bokstavligen talat gick under". Hitler hade i mars och april givit order om att alla broar, järnvägar och fabriker skulle förstöras. Men också bondgårdar samt kulturhistoriskt värdefulla byggnader och monument skulle raseras — av tyskarna själva. Ett av dessa hans påbud har kallats "Nero-ordern" — man skulle, som ledaren själv uttryckte det, skapa en "civilisationsöken". Det fanns inte, som hos andra diktatorer, en Djingis Khan, en Napoleon etc, någon bärande ideologisk-politisk idé hos Hitler, säger Fest. Åtgärderna syftade enbart till fortsatta fälttåg utan konkreta mål. År 1941, då Hitler ännu trodde att invasionen av Sovjetunionen skulle krönas med framgång, hade han beordrat en av sina generaler att planlägga uppmarscher mot Afghanistan och Indien. Han fruktade nämligen mer än något att en fred var i sikte och detta även om en sådan skulle innebära att Tyskland fick diktera villkoren.En känsla av sorgI ett inledande kapitel redovisar Fest varför han skrivit denna bok. Det har gällt, säger han, att "kartlägga det mentala och emotionella virrvarr", som de nazistiska aktörerna i april 1945 befann sig i och påvisa den ångest och skräck som de huvudlösa besluten ledde till. "Men", summerar han, "först och främst skall historikerns reflexioner förmedla en känsla av den sorg, som utgör kärnpunkten i denna meningslösa undergångshistoria."Författaren har verkligen lyckats i sin strävan att förmedla den känslan till läsaren.