I en berömd dikt skriver Gunnar Ekelöf:
En gång, i de korta, milda
de fattiga stundernas vilda Sverige
där var mitt land!
Det är en genre: författare, ofta manliga och till åren komna, som med en idealiserande blick ser tillbaka på en för evigt förlorad, autentisk tillvaro. Senast att lämna ett bidrag är den portugisiske nobelpristagaren José Saramago. Med Små minnen har han skrivit en elegi över en helt annan värld än dagens, en fattig men ärlig värld som han en gång tillhörde och därmed är ansvarig att rädda undan glömskan.
Byn Azinhaga utgör med sina två floder och månghundraåriga olivlundar den mytiska startpunkten. Det var där pojken formades, i närheten till jorden och strävheten. Inför författarens ögon förgrenar sig minnena likt de korkekar som sedan länge är skövlade.
Vi får följa honom från tidig barndom, upp i tonåren och genom de första mötena med förälskelse, död och politik. Ändå är Små minnen inte i första hand någon utvecklingsroman. Snarare än subjektets tillblivelse är det landskapet och människorna omkring som fokuseras och förevigas genom den litterära minneskonsten.
Kanske är det själva syftet som får Saramago att till slut bryta med sin säregna stil – den som var färdigutvecklad vid genombrottet med Baltasar och Blimunda och sedan dess varit densamma i alla romaner. Meningarna är visserligen fortfarande långa och omständliga med bisatser och sidospår, men de grövsta excesserna är borta. Och skiljetecknen – av vilka han förut bara använde punkt och komma – har välkomnats in i värmen.
Nu skriver han med ovanlig enkelhet och balans. Det tar några sidor att vänja sig. Saramagos främsta grepp var ju alltid överdriften – att fullfölja en tankegång till slutet och sedan fortsatta den ända tills världen framstår i ett komiskt absurt ljus. Men den här gången ska inte en värld främmandegöras och förändras utan återkallas.
Visst kan man ifrågasätta glorifieringen av en förmodernt oskyldig tid, då ”ja betydde ja och nej nej”, som Saramago uttrycker det. Det räcker med att säga Pier Paolo Pasolini – den radikale författaren och filmskaparen som gick så långt i sin nostalgi att han till slut motsatte sig moderna avarter som abort och fri skolgång – för att man ska känna obehag. Men där hamnar inte Saramago. Egentligen är det bara samma enkla och sympatiska hyllning till det jordnära livet som i alla hans böcker.
José Saramago dog förra året. Små minnen är ett värdigt avsked. Må hans förundran inför de enklaste situationernas rikedom leva länge.