En förlorad civilisation

Cormac McCarthy har gett ut böcker sedan mitten på sextiotalet, men det är först på senare år som han har fått sitt stora internationella genombrott. Hans senaste roman, Vägen, som kom ut på svenska förra året, har belönats med åtskilliga litterära priser och blivit en bästsäljare världen över.
Kanske var det all uppmärksamheten som gjorde att förlaget valde att ge ut den före McCarthys föregående roman, No country for old men. Eller också var det bara så att den tunnare Vägen gick snabbare att översätta. Hur det än är med den saken så kommer nu äntligen romanen ut på svenska, i utmärkt översättning av Ulf Gyllenhak.

McCarthy återvänder här till det karga gränslandskapet mellan Texas och Mexiko, som han tidigare skildrat i den så kallade gränstrilogin. I centrum står tre sinsemellan mycket olika män, som dock visar sig ha mer gemensamt än vad läsaren från början kan ana.
Vietnamveteranen och hobbyjägaren Moss upptäcker en dag tre bilar i öknen. När han undersöker dem närmare hittar han flera döda kroppar, en stor last heroin och en portfölj med drygt två miljoner dollar.
Moss kan inte motstå frestelsen, utan tar med sig väskan med pengarna, trots att han förstår att det innebär att han under resten av sitt liv kommer att vara på flykt. Redan nästa morgon skickar han iväg sin unga hustru till hennes mamma och ger sig själv av söderut, mot den mexikanska gränsen. Men han blir snart upphunnen av den psykopatiske yrkesmördaren Chigurh, som har en förkärlek för att skjuta sina offer i ansiktet och vill att de skall se på honom när han avrättar dem.
Efter dem kommer den åldrade sheriffen Bell som skräms och äcklas av den ondska, i vars spår han följer. Han är en man som värdesätter "gammalmodiga" begrepp som rätt och fel, medmänsklighet och ödmjukhet, och som känner sig alltmer främmande i ett allt råare USA där invånarna hyser allt mindre respekt för lagen. Och för varandra.

No country for old men är en berättelse om kampen mellan det onda och goda. Precis som i de gamla Vilda Västernromanerna skildras en kraftmätning mellan en skurk och en hjälte. Skillnaden är bara att här är det inte alltid killen i den vita hatten som står upprätt när dammet lagt sig.
Det är heller inte alltid så lätt att skilja på de onda och de goda, för i vilken kategori skall vi egentligen placera den renhårige, godhjärtade Moss, som riskerar allt bara för att återvända med en dunk vatten till en av de sårade knarklangarna i öknen, men som offrar sin älskade hustru, hellre än att avstå från pengarna? Och Bell avslöjar på bokens sista sidor en hemlighet som visar att han mer gemensamt dagens unga än han velat medge, ens för sig själv.

Vägen var en av de starkare läsupplevelserna på senare år - kanske någonsin. Därför kan det säkert hända att läsaren som har den i färskt minne blir besviken på den nya boken, som är mindre gripande och omskakande, och inte lika poetisk. Men de båda böckerna har ändå åtskilligt gemensamt. De är båda berättelser om liv och död, ondska och godhet, och vad det egentligen innebär att vara människa. Och om den civilisation vi skapat, som är på väg att gå förlorad, utan att vi ens förstår vad som håller på att hända.
Det är egentligen synd att Vägen kom ut före No country for old men i Sverige, för det finns en viss kronologisk linje mellan de båda böckerna, som inte är utan betydelse. Det apokalyptiska landskapet som Vägen ringlar fram genom är i själva verket bara en logisk utveckling av det samhälle som beskrivs i No country for old men, och som bara känns alltför välbekant.
På ett ställe hänvisar Bell till en enkät som gjordes bland lärare på trettiotalet och där de anger tuggummituggande och spring i korridorerna som de största problemen i skolorna. Fyrtio år senare svarar de våldtäkt, mord, droger, självmord. Var kommer vi att befinna oss om fyrtio år, är den fråga McCarthy ställer i No country for old men. Svaret ger han i Vägen.

No country for old men är en stark roman, engagerande och tankeväckande. Den är dessutom ett gott exempel på McCarthys litterära metod. Hans prosastil är korthuggen, nästan tvär, och han beskriver hellre vad människor gör än vad de tänker eller känner. Den ende av de tre männen som ger oss någon inblick i sitt inre är till exempel Bell. Såväl Moss som Chigurh betraktar vi enbart utifrån, ändå lär vi på något sätt känna dem. Så skicklig är McCarthy, att enbart genom att beskriva hur en människa utför en vardaglig syssla, som att ladda ett gevär eller äta en skål frukostflingor, avslöjar han mer om vad som rör sig inuti dem, än vad som skulle ha framkommit i den mest uttömmande inre monolog. Det är mästerligt gjort.
För övrigt kan det noteras att förlaget inte bara valt att göra filmaffischen till bokomslag, utan också behållit bokens engelska originaltitel, som är hämtad från en dikt av William Butler Yeats. Poeten i all ära - men det vore olyckligt om vi inom litteraturen skulle få en liknande utveckling som inom filmen, där det är allt mer sällan som man bryr sig om att översätta engelska titlar till svenska.

En förlorad civilisation

Efter den uppmärksammade romanen Vägen kommer nu McCarthys föregående roman No country for old men på svenska. Den är engagerande och tankeväckande, men mindre omskakande och poetisk, skriver Catrin Ormestad.