Norska Merethe Lindström fick sitt stora genombrott, åtminstone här i Sverige, med sin senaste roman Dagar i tystnadens historia. En roman för vilken Lindström tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2012.
När nu hennes roman Barnejegeren (Saknade i Urban Anderssons översättning), som gavs ut på originalspråk redan 2005, kommer ut på svenska är det enkelt att konstatera att tystnadens problematik varit något som Lindström brottats med en längre tid i sitt författarskap. Ty Saknade handlar på många sätt om ett slags dövstumma relationer, där all form av djupare kommunikation förtärts av en förlamande tystnad.
Ordet i romanen förs av barnpsykologen Ida. Hon beskriver, eller snarare lakoniskt redovisar, en vardag och ett känsloliv präglad av en inre tystnad. En tillvaro där, som en av hennes självmordsbenägna patienter uttrycker det, ”allt bara finns utan att betyda något”. Ida snarare fortlever än lever. Hennes liv tycks bestå av en avsaknad av liv.
Denna saknad konkretiseras och gestaltas i romanens två huvudintriger, som löper parallellt med och speglar sig i varandra. Det handlar om en av Idas patienter, den lilla flickan Eli, som försvunnit under en skolutflykt uppe på fjället.
Finns lösningen på gåtan om hennes försvinnande kanske i de teckningar som Eli ritat under terapisessionerna, de som liknar den kodade, smått haltande, kommunikation som även präglar Idas förhållande till den egna dottern Silje?
Det är denna relation, den till dottern, som utgör det andra huvudspåret i romanen.
Silje, som sedan tonåren kämpat med ett allvarligt drogberoende, är även hon försvunnen. I tillbakablickar och minnesbilder skildras tafattheten mellan modern och dottern, den brist på kommunikation som lett fram till dotterns slutgiltiga uppbrott från modern. Att Ida är döv på ena örat är en närmast övertydlig symbol för hennes mycket partiella förmåga att verkligen ta in och lyssna till sin dotter.
Det finns något kallt, distanserat och väldigt otäckt över Idas och Siljes relation. Det är som om de redan från början gett upp alla försök att på allvar förstå varandra. Uppblandat med denna kyliga oförmåga finns dock flera mycket rörande skildringar av barn/föräldrarelationen som en primal urkraft, ett fysiskt band som liknar Siljes beroendeförhållande till drogerna. Ett beroende som tystnaden aldrig helt kan utplåna.
Det är en komplex skildring av ett förhållande mellan mor och barn som Lindström skapat. Hon är utan tvekan en oerhört skicklig författare. Saknade är en konsekvent komponerad, tematiskt och stilistiskt mycket medvetet och väl genomförd roman.
Ändå har jag svårt att verkligen engageras av den. Det är som om tystnaden förgör allt i dess väg, till sist också läsarens engagemang för karaktärerna. För det finns en gräns bakom vilken tystnaden inte längre talar, upphör att vara uttrycksfull och bara blir stum.
I Saknade balanserar Lindström på, och hamnar alltför ofta på fel sida om, den gränsen.
En förlamande tystnad som förgör
Merethe Lindström har skrivit en komplex skildring av ett mor-dotter-förhållande, med tystnadens problematik i centrum. Men John Sjögren tappar engagemanget.
Den norska författaren Merethe Lindström har en rad lovordade romaner och novellsamlingar bakom sig. Hon tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2012.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
LITTERATUR
Merethe Lindström
Saknade
Översättning: Urban Andersson
Weyler