På väg till Grevegårdsskolan i västra Göteborg gick jag varje dag förbi en vägblockering där någon hade klottrat VAM (vitt ariskt motstånd) på stenen som hindrade bilar att köra in på cykelvägen. Det var tidigt 90-tal och jag gick i tredje eller fjärde klass. Vi var alla lite rädda för de äldre nynazisterna på högstadiet som brukade dricka öl på skolans innegårdar på helgerna. Samtidigt kunde jag skratta åt rasistiska varianter av ”Jag fångade en räv en dag” där ”räv” var utbytt mot ”svart” – utan att riktigt förstå innebörden.
När jag nu läser Niklas Orrenius bok Sverige forever in my heart är det flera av reportagen som påminner mig om de där åren i början av 90-talet, då Ny Demokrati satt i riksdagen och spädde på främlingsfientligheten i landet. De 23 reportagen, som tidigare har publicerats i Sydsvenskan, har migration, rädsla och intolerans som gemensamma nämnare, och alla – möjligtvis undantaget de som utspelar sig i USA och Kenya – fördjupar insikten om ett Sverige som på många sätt liknar det som existerade för 20 år sedan.
Niklas Orrenius beskriver platser och människor som blir representativa för strömningar i samhället. Målet är aldrig att fördöma med pekpinnar, utan att förstå vad det är som skapar en grund för rasismen och rädslan. Han besöker Östra Göinge, en kommun som invånarna flyttar ifrån och där självförtroendet är kört i botten. Han intervjuar Nader Helawi, irakisk flykting i Södertälje som blev Sverigedemokrat på grund av partiets motstånd mot homoäktenskap. Orrenius reser till Bjuv, ett starkt fäste för Sverigedemokraterna där partiföreträdarna umgås privat med sina socialdemokratiska vänner i kommunfullmäktige. Varje reportage gör i sina försök att förstå bilden mer komplex – och påvisar ibland även fördomar hos mig som läsare. Berättelserna lyser upp ett dolt hörn av vårt skeva samhällsbygge och blir till ett kapitel i den eviga historien om Sverige.
En aspekt av främlingsfientlighet som alltför sällan diskuteras är migration. Vad är det som får människor att flytta? Det handlar inte bara om asylsökande som flyr från krig och förföljelser, utan även en stadig urbanisering som sker i såväl Sverige som resten av världen. Genom reportagen från Olofström och Eslöv belyser Niklas Orrenius den lokala identiteten, och vad den betyder för människor som både flyttar och stannar kvar. När identitetspolitiken blir för stark byggs murar upp mot dem som tillhör andra grupper, och när självförtroendet skadas i bistra ekonomiska tider förstärks murarna med rädsla och förakt.
Olofström har blivit liktydigt med Volvo, och staden har präglats av arbetsmigration i decennier. Konstanta varsel kommer dock till ett socialt pris – om ortens stolthet går under blir tusentals arbetslösa, och det är lätt att se hur den frustrationen skulle kräva en syndabock. Då blir det tacksamt att utpeka främlingar.
Eslöv växer stadigt, men marknadsför sig på att ligga nära städer som Malmö och Lund. De tvingas också leva med stämpeln som Sveriges tråkigaste stad. Niklas Orrenius beskriver ännu ett samhälle som drabbats av dålig självkänsla. Sverigedemokraterna går framåt trots alla försök att lyfta fram stadens stora adoptivson Herbert Felix – den judiske flyktingen som med hjälp av ett recept på inlagd gurka byggde upp Eslövs största industri.
De två reportage som kanske bäst lyckas beskriva rasismen i Sverige i dag är de om juden Shneur Kesselman och den slöjbärande muslimen Malyum Salah Hashi. Reportagen handlar om antisemitism respektive islamofobi, men trakasserierna som personerna blir utsatta för är i princip desamma. Shneur Kesselman tvingas höra saker som ”jävla jude” och ”support Hitler” på Malmös gator, medan Malyum Salah Hashi blir trakasserad av skolpojkar i Tomelilla som kastar sten på henne och skriker: ”Ta av dig din gardin”. Genom sin religiösa klädsel blir de tacksamma måltavlor för dem som behöver någon att plåga.
Niklas Orrenius är en skribent som lyckas beskriva det svåra på ett enkelt sätt, utan att göra avkall på frågornas komplexitet. Texterna liksom smyger sig på en – det är inte förrän reportaget är slut som innebörden står helt klar. Orrenius har ett öga för de detaljer som placerade i sin kontext blir tecken på något mycket större.
Reportagen präglas av den tolerans och humanism som många av dess subjekt saknar. Niklas Orrenius lyssnar och låter alla tala till punkt, oberoende vilka extremistiska åsikter de intervjuade står för. Detta är viktigt.
Vi kommer aldrig bekämpa främlingsfientligheten genom att stänga ute rasisterna, vi måste i stället förstå och agera mot dess orsaker.