En filosof före sin tid

För femtio år sedan var filosofi en vetenskap som inte drog sig för att vända vanligt folk ryggen med ett abstrakt språk medan t ex litteraturvetare skrev för en större bildad allmänhet.I dag är det ofta tvärt om. Verk om de stora tänkarna återfinns på bokklubbarnas och pocketförlagens listor och deras verk ges ut i nyöversättning. Även ganska tunga biografier kan nå en stor publik. Friedrich Nietzsche t ex presenterades häromåret i lekmannadräkt av Carl-Göran Ekerwald och hans Samlade skrifter är sedan en tid under utgivning i nyöversättning. Senast kom Bortom gott och ont samt Till moralens genealogi i ett band. Det enda man vill invända mot det projektet är de sladdriga kartongpärmarna. Enligt förlagsreklamen ska det allt som allt bli tio eller elva volymer, och en sådan svit av en sådan man bör givetvis tillhandahållas i slittåliga hårdband.Nietzsche är nämligen inte en författare man sträckläser för att sedan lägga undan för gott. Hans omsorgsfullt utmejslade stil, ofta aforistiskt tillspetsad, kräver att man tar en bit i taget, grubblar, går tillbaka och läser om. Det är en metod som ger lön för mödan. Även om Nietzsche kan vara hårresande arrogant förtjänar han för det mesta att man lyssnar noga. Och framställningskonsten kan avnjutas även när idéerna ter sig magstarka eller rent av frånstötande.Tät och fängslande bokSakkunnig hjälp på vägen skadar emellertid inte och sådan får man av den tyske skriftställaren Rüdiger Safranski i en tät och fängslande bok som heter Nietzsche — tankarnas biografi. Titelns senare led kan verka sökt men visar sig svara väl mot det som bjuds: en kronologisk genomgång av Nietzsches utveckling som tänkare med tonvikt på idéernas framväxt och inbördes sammanhang. För att underlätta anknytningen till den underliggande personliga utvecklingen avslutas boken med en komprimerad levnadsbeskrivning år för år.Safranski rör sig obehindrat inom den väldiga textmassa som de samlade verken inklusive breven utgör och flätar in väl valda, kortare och längre citat i sin egen framställning. Det ställer stora krav på hans egen stil som utanatt pastischera Nietzsches ändå anpassar sig till den — samtidigt som den öppnar dörren för nutida läsare. Det är skickligt gjort och fordrar en driven översättare. Peter Handberg, som även medverkar i den svenska utgåvan av Samlade skrifter, har gjort ett förnämligt arbete, i synnerhet med tanke på Nietzsches egen syn på stil. I Safranskis utläggning av honom "kan en tanke ha en kroppsorienterad, förvandlande kraft bara om den sitter i en språkkropp av stor skönhet och pregnans. Stilkänslan hos Nietzsche är en nästan kroppslig känslighet." Här ligger nog en viktig förklaring till de nietzscheanska idéernas genomslagskraft för drygt hundra år sedan. De kändes sanna och riktiga, vad det kritiska förnuftet än kunde ha att invända.Det var två gestalter framför andra som livet i genom utgjorde Nietzsches partners i de inre samtal han förde i sin ensamhet, ibland under entusiastiskt medhåll medan tankeutbytet andra gånger kunde urarta till stormigt gräl. Den ene var Sokrates, den andre Richard Wagner. I det ungdomliga genombrottsverket Tragediens födelse framstår Sokrates som en ytlig rationalist utan förståelse för de djupare tragiska — "dionysiska" — underströmmarna i människans väsen under det att Wagner är den som ska frälsa den moderna världen från utvecklingsoptimismens falska profeter. Med åren fick Nietzsche en mer nyanserad syn på Sokrates och bröt totalt med den sene, kvasireligiöse Wagner.Striden mellan dessa båda antagonister utkämpades dels på tankarnas och ordens slagfält — Wagner var även skriftställare —, dels inom musiken. Nietzsche var själv hemmastadd på båda områdena, spelade piano utmärkt och komponerade även några enligt sakkunniga bedömare dessvärre ganska dåliga stycken. "All verklig musik, säger Nietzsche, är svanesång." Musik, avsked och död är oupplösligt förbundna, som i Wagners Tristan och Isolde. Endast dödsmedvetandet gör livet heligt och skönt.Historisk transcendensDen allmänna, med argument från Darwin och Spencer underbyggda, framstegstron i Nietzsches samtid var honom förhatlig. Det sekulariserade 1800-talet ersatte den traditionellt kristna hinsidestron med historisk transcendens: människan som art kommer alltid att finnas och nå allt högre nivåer. Nonsens, säger Nietzsche. Jorden och allt vad på den finns kommer förr eller senare att gå under. Framstegstron är lika mycket vidskepelse som tron på ett paradis efter döden.Övermänniskan, då, denna beryktade skapelse av Nietzsche, är tron på henne inte en form av utvecklingsoptimism? Safranski ser tydligt komplikationen och menar att tanken på övermänniskan växte fram i Nietzsche under en längre tid och inte alltid är helt konsekvent. Som bäst har den inget med historisk framtid att göra, än mindre med rasbiologi, utan representerar en sinnesförfattning och personlig mognad som gör det möjligt att svara ja till livet just sådant det är här och nu, ja, t o m bejaka tanken på den eviga återkomsten av varje enskilt nu. Här kommer Nietzsche förbluffande nära mystikernas eviga nu.Den mest spännande av de successivt framväxande tankar hos Nietzsche som Safranski försöker reda ut gäller medvetandet, dess ursprung, sätt att fungera och över huvud taget dess roll i livsprocessen och den biologiska evolutionen. Det är ett problem som står i centrum för dagens filosofiska diskussion, dock utan att man brukar referera till Nietzsche. Enligt honom "vore hela livet möjligt utan att det liksom såg sig själv i spegeln: precis som den väsentligt största delen av våra liv i själva verket utspelar sig utan denna spegling".Psykofysiska apparaterModern neuropsykologi och kognitionsteori ger honom rätt. Till och med viljeakter, det till synes mest medvetna av allt, lär initieras i hjärnan innan medvetandet ännu vet om vad som är på gång. Vad ska då medvetande tjäna till? Nietzsches svar är snarast en gissning: det är inte individen som för sin egen skull har nytta av medvetandet, det utgör "ett förbindelsenät mellan människa och människa". Endast via medvetandet kan vi leva oss in i en annan persons tankar och känslor och anpassa vårt beteende till dem. Att vi samtidigt kan blicka in i oss själva är av sekundär betydelse. I sanning en revolutionerande tanke! I dataåldern skulle vi kanske ta till termen interface, gränssnitt. Medvetande skulle alltså utgöra gränssnittet mellan två psykofysiska apparater.Det verkar vara hög tid för dagens fackfilosofer att ta Nietzsche på allvar. Rüdiger Safranski kan visa vägen.