Låt mig börja med att konstatera följande: Josefine Klougarts roman ”En av oss sover” kräver både fokus och tid. Det är främst den bildtäta väv som utgör romanens innehåll som kräver uppmärksamhet. Läsaren ges få krokar att hänga upp berättelsen på och man tvingas emellanåt läsa mycket långsamt.
Ingen av romanpersonerna bär namn, vilket gör dem närmast anonyma. I deras ställe framstår landskapet, eller bilderna av landskapet, som romanens kanske tydligaste huvudperson. Genom upprepade, strömmande bilder av åkrar, äppelträd och naturens stilla rörelser låter Klougart sin landsbygd få liv.
I Johanne Lycke Holms tonsäkra översättning blir det till en färgsprakande resa, där berättarjaget med öppen blick registrerar årstidernas, och livets, skiftningar. Berättelsen i sig kretsar kring en ung kvinna, som efter en separation återvänder till sin svårt sjuka moder. Småningom söker sig handlingen bakåt i tiden, till en uppslitande kärleksaffär, mot systerskap och uppblossande förhållanden.
Sedan debuten 2010 med ”Stigninger og fald” har Josefine Klougarts författarskap omgetts av en ivrig uppvaktning. Den unga danskan, född 1985, har presenterats som en av de mest intressanta danska författarna just nu, och bland annat kallats skandinaviens Virginia Woolf.
Man kan invända mot det senare epitetet – i den mån sådana jämförelser är meningsfulla befinner sig Josefine Klougart snarare närmre författare som Clarice Lispector eller Asli Erdogan. Men intensiteten, den kompromisslösa tonen, finns alltjämt här. Därför är det en välkommen bekantskap när hon nu för första gången presenteras på svenska.
Kan man då skriva en berättelse som så oavkortat finner sitt stoff i bilden av landskapet? Som läsare stöter man på vissa problem, som att det tretal män som figurerar omnämns med ett gemensamt pronomen. De blir därför till en enda entitet, en unison skara som inte genast låter sig hållas isär. Klougart har också fått kritik för att använda bilder i övermått, och även om det i sig inte är ett problem pendlar hennes prosalyriska språk mellan det briljanta och det mindre lyckade.
När boken är som bäst lyfter hela den danska landsbygden i all sin avskalade prakt, men emellanåt misslyckas texten med att blåsa liv i den natur som avses väckas. Boken är så tät att den hade tjänat på att vara kortare; det hade bara gett ytterligare elektricitet åt de klarast lysande avsnitten. ”Det finns vissa bilder jag aldrig blir färdig med”, skriver Klougart i en av bokens laddade stycken. Och detta med att inte bli färdig, att likt Gertrude Stein upprepa, gå tillbaka och beskriva på nytt, bör ses som Klougarts mission. Som sådan lyckas hon med det hon avser: att förmedla känslan av en värld som inte fullt ut låter sig naglas fast.