En fältherre in på livet

Det är en god idé av Ingvar Eriksson att ta upp fältherren Magnus Stenbock till granskning, i synnerhet som tidigare biografier över honom är starkt föråldrade, skriver Torgny Nevéus.

Magnus Stenbocks egen bild av sig själv, målad under fängelsetiden.

Magnus Stenbocks egen bild av sig själv, målad under fängelsetiden.

Foto:

Litteratur2007-10-25 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I våra dagar anklagar stater gärna varandra för att vara terrorregimer eller skurkstater. Genom tv och internet sprids beskyllningarna hastigt över världen. Just denna blixtsnabba förmedling av skymfande tillmälen fiender emellan är det nya, företeelsen som sådan däremot uråldrig. Detta har jag kommit att tänka på vid läsningen av uppsalaläkaren Ingvar Erikssons nya bok, Karolinen Magnus Stenbock.

I slaget vid Helsingborg februari 1710 hade svenskarna under Stenbock vunnit en överlägsen seger. En viktig händelse i vår historia, eftersom Skåne därigenom definitivt blev svenskt. Men, i enlighet med tidens sed lät segrarna så snart de hann prägla en minnesmedalj, som visar en stenbock stångande den danska elefanten. Där finner vi också den latinska inskriften SIC MONSTRA PELLERE REGNO. Innebörden av den är, att så hade man lyckats fördriva monstren från riket. Men var danskarna verkligen monster, frågar vi oss?

Stenbock och svenskarna skulle emellertid få svar på tal. Det stora nordiska kriget pågick fortfarande och år 1712 hade Stenbock i nordtyskland vunnit en seger. Men hans motgångar började 1713, då han fängslades av danskarna i Tönningen. Han skulle aldrig återvinna friheten. Under de strider som föregick denna kapitulation hade Stenbock låtit bränna ned staden Altona, ett schackdrag som väckte starka känslor i omvärlden. Danskarna var inte sena att utnyttja detta. På deras medalj talas det om "en ständig avsky för Stenbocks grymhet som till och med saknar motstycke bland barbarer".

Men vad är nu att säga om Stenbocks-gestalten. Som fältherre hör han till våra mest kända. Det är en god idé av Ingvar Eriksson att ta upp honom till granskning, i synnerhet som tidigare biografier över honom är starkt föråldrade. Författaren berättar bra och gör verkligen Stenbock levande för läsarna. Han har en utförlig käll- och litteraturförteckning, som vittnar om stor insikt i ämnet. Kanske kan det anmärkas, att man i enskilda fall inte alltid vet varifrån Eriksson har hämtat den och den upplysningen.

Egendomligt nog känner vi inte Magnus Stenbocks exakta födelsedatum, men Eriksson antar på goda grunder att det var den 12 maj 1665. Hans ätt var gammal högadel (grevlig under drottning Kristina), och kunde nu räknas till den den mest inflytelserika aristokratin. Trettonårig fick Magnus med två äldre bröder och en informator resa till akademien i Uppsala. Hans studietid här kom att omfatta fyra år. Allt tyder på att han inte bara ägnade sig åt de exercitier som nyligen hade inrättats (fäktning, ridning mm) utan också skaffade sig goda kunskaper i "läsämnen".

Sedan vidtog officersutbildningen och år 1700 var 35-åringen redo att gå i fält. Om hans bedrifter där kan vi läsa utförligt i boken och för vår snabbinformation presenterar Eriksson kartor som tydligt visar marschvägarna 1700 - 1706. På sommaren 1707 kunde han återvända till familjen i Sverige. Han hade 1690 gift sig med Eva Oxenstierna. Det var ett mycket ståndsmässigt äktenskap.Hela det kungliga huset inklusive tronföljaren Karl var närvarande vid bröllopet. Däremot var ekonomin hos både stenbockar och oxenstiernor pressad. (Reduktionen 1680!) Äktenskapet var gott och makarnas brevväxling förtrolig. Magnus titulerar i brev alltid hustrun "min ängel" och undviker andra direkta tilltalsord men avslutar gärna med några rader på ett lustigt rart barnspråk.

Hurdant var Stenbocks förhållande till kungen, den enväldige Karl XII? Man har länge anat att det var komplicerat och denna förmodan bekräftas tydligt av Erikssons analys. Visst uppskattade kungens hans förmåga som krigare under fälttågen i öster men han villfor inte utan vidare Stenbocks ganska klart framförda önskemål om snabb karriär. Brevväxlingen mellan de båda kunde dock vara ganska förtrolig och ett kungligt meddelande avslutas på följande sätt: "Efter det nu är sent, så slutar Måns Lurifax välvillige Carolus" Värre var att då Stenbock skriftligen föreslog Karl XII en utväxling, efter det att han fängslats 1713, kungen blankt vägrade bifall. Eriksson kan torrt konstatera att Karl XII aldrig förlät en general ett nederlag; det hade gällt Lewenhaupt efter Perevolotjna och alltså nu Stenbock efter inmarschen i Holstein.
Efter fyra år i fångenskap avled Stenbock i Köpenhamn 1717. Till att börja med hade danskarna visat honom aktning, men de sista åren försummades han starkt. Han var konstnärligt begåvad och svarvade i fängelset vackra och välgjorda föremål av elfenben.

Magnus Stenbock har alltid fascinerat oss svenskar. Vi tänker på hans lysande seger i Helsingborg och de äldre av oss minns från skolan Snoilskys mästerliga Stenbocks kurir.
Vi har läst om hans sista svåra år. En stormans uppgång och fall, detta vore värt en dramatikers framställningskonst.
Vi som bor i Uppsala kan stanna och begrunda Magnus Stenbocks liv inför hans grift i Domkyrkan. Där vilar han sedan början av 1720-talet i det gravkor, som tillhör Oxenstiernorna, hustruns ätt.




En ny bok
Ingvar Eriksson
Karolinen Magnus Stenbock
(Atlantis)