En fabulerande mästare

När en författare är så begåvad som Kjell Johansson med en sprudlande rik fantasi, föreställer man sig att gränsen redan från början måste bli flytande mellan dikt och verklighet. Det är också i denna utgångspunkt man säkert kan hitta några av detta författarskaps viktigaste avgöranden: Hur skapa litteratur av ett stoff som emellanåt går tillbaka på tyngre erfarenheter än vad en människa egentligen uthärdar att se och bära?Med sin i dag utgivna roman Rummet under golvet har Kjell ­Johansson nått fram till den tredje och avslutande delen i en trilogi som han kallar De utsatta. Sviten inleddes 1997 med den Augustprisnominerade Huset vid Flon. Urpojken Einars perspektiv skildrade författaren här, i vad som i efterhand framstår som hans mest välkomponerade skönlitterära skapelse hittills, en familj i det sociala bottenskiktet i Stockholmsförorten Midsommarkransen och det utanförskap och de utstötningsmekanismer som drabbade inte minst barnen.Fortsättningen var den för tre år sedan publicerade romanen Sjön utan namn, där Einars syster Eva var huvudperson. Hennes försök att från en vuxens horisont komma till rätta med barndomsupplevelserna innebar inte minst en oavlåtlig närkamp med minnen som förskönats med tiden. Men också upprättandet av olika strategier för att genomskåda det som hon själv eller omgivningen lagt till rätta för att kunna blicka tillbaka i ett så försonande ljus som möjligt.Gemensamt för de bägge böckerna var spörsmålen om hur mycket sanning en människa orkar ta till sig, hur en grundläggande otrygghet och rädsla är ett bräckligt fundament för ett helt liv. Dessutom vilken viktig faktor i överlevnadskampen just inbillningskraften kan vara. När verkligheten slår slint finns dikten där som en sista utväg. På gott eller på ont.Rummet under golvet är ingen fortsättning på de båda berättelserna utan en roman som går tillbaka till tiden innan. Det betyder en tillspetsning av de sociala villkoren. Dessutom en rundmålning av det svenska samhället så som det såg ut vid slutet av förra sekelskiftet och under decennierna fram till tiden efter andra världskriget. Kjell Johansson har aldrig stuckit under stol med sin politiska hemhörighet i det socialistiska lägret. Men det betyder inte att han förhåller sig okritisk till den förda politiken. Det märks särskilt när 1930-talets rasbiologi och sociala ingenjörskonst är på tal. Vill man använda klasstermer ställer sig författaren på de allra understas sida.Det går en rak linje från Kjell Johanssons sätt att beskriva samhället tillbaka till de stora proletärförfattarna i svensk litteratur. Ändå är den politiska diskussionen i hans nya roman helt underordnad det uppgörelsetema med det förflutna som också dominerade i de tidigare böckerna i trilogin. Den här gången är det Einars och Evas mormor Emma Charlotta och dennas bror Nils som fått bestämma berättelseflödet. Och i synnerhet de år när dessa bägge anförvanter var små och växte upp på fattighuset i Huddinge utanför Stockholm.Den som för ordet är Nils, och det är hans hågkomster som står i förgrunden. Men samtidigt är de hela tiden försedda med de reservationer från författarens sida som denne tidigare använt sig av: vad är verkligt och vad är ren dikt, vem är upphovsman till vad i en människas berättelse, hur långt är det möjligt att gå i en uppgörelse med det förflutna och är det viktigare att exakt veta vad som ägde rum än att förstå sammanhangen?Allra längst i detta spörjande når Kjell Johansson i romanens två sista avsnitt som utgör bokens absoluta höjdpunkt. Här finns en skärpa i tanken och ett öppet sinne i förmågan att ta in hela det vida spektret av de drivkrafter som styr våra liv, som röjer författarens storhet som diktare. Och inte minst diskussionen om vacklande självbilder och människovärde rymmer ett sprängstoff som har få motsvarigheter i vår nutida svenska litteratur. Desto mera imponerande är dessa kapitel i och med att boken här tangerar just gränserna för plågsamma erfarenheter över lag.På samma gång är Kjell Johansson en författare som vet åtskilligt om hur fantasiförmågan och drömmarna kan förgylla också den bistraste verklighet. Det är en plats där sådana utförsgåvor kan få fritt spelrum som romantiteln syftar på. Den är belägen innanför grunden under golvet till fattigstugan. Och det är hit de båda barnen drar sig undan och skapar sig en egen värld, när vardagsvillkoren blir alltför tunga. Bland dessa ingår modern som försvunnit in i depressionens oåtkomlighet, sedan hennes make övergivit henne och barnen, och därefter i berusat tillstånd frusit ihjäl i en snödriva. Dit hör skräcken, skammen och skulden, som det gäller att avläsa, förutse och parera både inåt och i umgänget utåt i denna nyckfulla tillvaro.Men överlag är skrönan en viktig överlevnadsstrategi för åtskilliga av de inblandade i den här romanen. Antingen det handlar om slarvern Johan von Johansson, pappa till barnen Einar och Eva från de tidigare böckerna, resandefolkets utsatthet som får stort utrymme i och med att gårdfarihandlaren Nils gifter sig med en rom, eller Tiggar-Anders i fattigstugan. Det är också i skrönans form Kjell Johansson låter ett av avsnitten utspelas i det akademiska Uppsala. Även om samhällsutvecklingen sedan dess gjort satiren något uddlös.Ett viktigt motiv i romanen är därutöver papparollen och barns behov av vägledare och förebilder. Den här gången är det ofta kvinnorna som slår, och de får en många gånger motsägelsefull framtoning. Det är för den skull ingen könsmaktsordning som tonar fram utan i stället en samhällets sociala hackordning, som påverkar självbilderna in i minsta skrymsle. Huruvida några svar finns på den otrygghet som är bestämmande för åtskilligt i de avbildade människornas dagliga tillvaro, lämnar författaren åt läsaren att avgöra.Till de särskilda kryddorna i Kjell Johanssons roman vill man gärna räkna de tillfällen då författaren använder sig av aldrig uttalade repliker. För att ge ett exempel bland många: "Du kan dra åt helsike, din tjocka pösmunk, sa inte Emma Charlotta." En motsvarighet i själva berättartonen är den återkommande frågan "Har detta hänt?" Över lag framgår det ofta att det inte bara varit författaren som ensam bestämt ordflödet. Även berättelsen har en egen vilja, som man inte behandlar hur som helst, medger han utan omsvep här och var.Så måste det naturligtvis vara hos en diktare för vilken själva fabulerandet blivit författarskapets särmärke. Men kanske också en förutsättning för en romankonst som emellanåt vågar ge sig ut på de djupaste av vatten. För nog är det där, mitt imänniskolivets mest värnlösa sårighet, den här berättelsen befinner sig i sina mest benådade stunder.