En essä är en essä är en essä

Hur gör man en meningsfull, kritisk bedömning av essäistik – en litterär form som flyr det avrundade och avgränsade för att söka öppningarna: det ofärdiga, pågående, stickspåren? Den frågan skulle kunna vara ämne för Gunnar D Hanssons nästa essä. Projektet torde passa honom perfekt: essäistik om kritik av essäistik. För är det något han excellerar i så är det flerdimensionellt metalitterära undersökningar.

På ett ställe i sin nya bok Var slutar texten? skriver han angående essäisten: "gamla och nya gränser går tvärs igenom den skrivande". Det gäller om någon Hansson själv, ständigt på båda sidor samtidigt. När han lär oss om lärodikten så gör han det med ett språk som lämnar det informativa och blir – dikt. När han skriver om poetiken närmar han sig samtidigt en egen.

I sitt sökande efter nya perspektiv på litteraturens grundfrågor tar han omvägar via pålitliga tänkare som Lukács och Adorno – som den erfarne hunden stärker sig genom en omväg via korvkiosken. Någon gång kommer innehållet kanske ut en aning osmält, som i direkt återgivna och inte tillräckligt kontextualiserade aforismer: ”Kätteriet är essäns innersta formlag (Adorno).”
Han vet om det och ger fan i det. Under ett resonemang kring en debatt mellan filosoferna Walter J Ong och Jacques Derrida nöjer han sig med att kasta in en brasklapp: ”Ongs kritik av Derrida kan här bara (amatörmässigt) antydas.” Och fortsätter.

Det gör han rätt i, essän är inte platsen för grundliga utredningar och kvantifierbara resultat. Det är en ”spatsertur i ingenmansland” – en spökhistoria för vår tids härskande ideologi. Och Hansson följer man lycklig i spåren, ledd av den nonchalant humoristiska rösten som ingjuter mod: här kan man inte gå vilse.

Kritik av essäistik. Ett reflekterande över ett reflekterande. Varför inte? Var slutar texten? Inte här, så mycket är klart.