En envis självtänkare forskar om kultur

Den 24 maj ägde en spännande disputation rum hos idéhistorikerna i Stockholm. Per Sundgren försvarade då sin avhandling Kulturen och arbetarrörelsen. Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander. Att salen var fullpackad är lätt att förstå. Sundgren verkade 1988-91 som kommunistiskt kulturborgarråd inom vänsterblocket i Stockholm och var därefter under tre år kulturchef i Södertälje. Han blev känd som en handlingskraftig kulturpolitiker, som särskilt lade sig vinn om förorterna och verkade för att museerna skulle få nya grupper av besökare genom fri entré.
Som läsare upptäcker man snart påtagliga förtjänster i avhandlingen. Per Sundgren har verkligen, tack vare egen praktik, ingående kännedom om hur kulturpolitik formas. Aldrig har man sett en akademisk avhandling på kulturområdet, som byggt på ett så stort material av program, kongresshandlingar och interna utredningar från politiska partier. Som forskare på äldre dar har Sundgren förstått att dra nytta av sina år i den kulturpolitiska hetluften.

När andra världskrigets slut kunde skönjas framlade socialdemokraterna Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1944). Efter alla åtstramningar skulle nu "skördetiden" randas. Men Gunnar Hirdman och andra ABF-ledare blev grymt besvikna. Inte ett ord sägs om litteratur, teater, konst och musik. Praktiskt taget alla de 27 punkterna i programmet handlar om full sysselsättning, rättvis fördelning, höjd levnadsstandard och behov av demokrati inom näringslivet. Kultursektorn betraktas uppenbarligen av partiledningen som ett fält vid sidan av de statliga intresseområdena.

De eldsjälar inom partiet som ömmade för kulturen fick alltså lov att göra en omstart och mödosamt föra upp sina hjärtefrågor på den politiska agendan. Vid kongressen 1948 fick man äntligen grönt ljus för en kulturkommitté, där de erfarna författarna och debattörerna Birger Norman och Ivar Ivre gjorde ett ambitiöst arbete som sekreterare. Deras framtidsinriktade betänkande Människan och nutiden förelåg i tryck 1952. Åtskilliga forskare har behandlat denna skrift som om den varit ett partiprogram. Och visst fick den betydelse för att kulturfrågorna på 1960-70-talen kunde drivas i riktning mot inrättandet av det statliga Kulturrådet.
Men Per Sundgren tar onekligen hem en viktig poäng när han med sin materialkännedom kan fastslå att skriften faktiskt aldrig blev antagen som kulturprogram för SAP. Så försiktigt gick socialdemokraterna ännu på 1950-talet fram med kulturfrågorna. I stället var Sveriges kommunistiska parti (SKP) det första, som efter andra världskriget framlade ett kulturprogram, antaget på partikongresser 1946 och 1948 i en smula skiljaktiga versioner. Denna offensiv, ledd av Per-Olov Zennström som var kulturredaktör på Ny Dag, attraherade många författare och kulturarbetare.

Det är ett jätteämne som Per Sundgren vågat sig på, nämligen inte mindre än ett helt sekel av kulturpolitisk debatt. Alltifrån August Palms trosvissa agitation ända fram till Tage Erlanders interna och tidigare okända synpunkter på hur partiet borde förhålla sig på kulturfältet.
Givetvis råkar Sundgren ut för att angelägna perspektiv måste förbigås. Vad han har uträttat av mödosam kartläggning är beundransvärt, men åtskilligt som är viktigt har han lämnat därhän. En stor brist framträder redan i hans inledning när han nitiskt räknar upp och kortfattat kommenterar tjugo tidningar och tidskrifter på vänsterkanten, som varit viktiga organ för den kulturpolitiska debatten i Sverige. Förvånad märker man att här saknas syndikalistiska periodika som Brand och Arbetaren. De var ju obestridligen framträdande arenor för ett par generationer av svenska författare och kulturdebattörer.
Detta förorsakar problem i det sjätte och sista kapitlet som behandlar efterkrigstiden. Syndikalisten Folke Fridells insatser var så kulturpolitiskt betydelsefulla, att han helt enkelt inte kan förbigås. Han får dyka upp som gubben ur lådan utan att de politiska motiven för hans agerande blir tillräckligt belysta. Vill man vara en smula elak mot Sundgren erinrar man sig, att just kommunisterna och syndikalisterna ofta var hund och katt i 1900-talets vänsterpolitiska debatter.

Per Sundgrens avhandling har vuxit fram ur fyra-fem intressanta uppsatser som redan publicerats separat. Det har varit på tal att lägga fram dessa uppsatser i en sammanläggningsavhandling. Lyckligtvis valde inte Sundgren den utvägen utan arbetade vidare med att ge bokens form åt sitt rika stoff. Men ursprunget i de separata uppsatserna är delvis förklaringen till vissa luckor i avhandlingen.
Oscar Olsson, studiecirkelns fader och kulturpolitiker inom både IOGT och SAP:s riksdagsgrupp, drev i sina skrifter och sitt organisatoriska arbete ett litteraturpedagogiskt uppfostringsarbete utan like. Ibsen, Strindberg och nittiotalisterna hörde till hans husgudar och otaliga var de studieplaner och uppsatser om den "stora" litteraturen som han formulerade. Det finns redan en omfattande pedagogisk forskning om "Olsson med skägget" (av Lars Arvidson, Berndt Gustafsson m. fl.). Mot dem profilerar sig Sundgren bara alltför hårt (som den kunnige opponenten professor Svante Beckman från Linköping kunde visa vid disputationen). Men även om det skadar avhandlingen är Sundgrens envishet på denna punkt inte enbart av ondo. Det breddar den litteraturpedagogiska debatten och har lockat honom att skriva ett läsvänligt kapitel om Såningsmannen och dess vänstersinnade redaktör J. L. Saxon, som ville lära svenska folket att läsa Strindberg, äta vegetariskt och snyta sig i näsduk.

Sundgrens perspektiv på kulturarbete är således ett helt annat än Oscar Olssons och har nog vuxit fram utifrån hans praktiska verksamhet bland autodidakter och gräsrötter. I hans ögon ter sig Olssons litteratursmak alltför "borgerlig" och finkulturell.
Bland Sveriges historisk-filosofiska forskare företräder Per Sundgren en kanske alltför sällsynt typ: den envise självtänkaren. Den attityden gör honom på en gång beundransvärd och sårbar. Läsaren ser hur akademisk handledning och seminariekultur förmått honom att i bokens upptakt helt kort åberopa flera under senare år gångbara namn: Bourdieu med sitt kulturella kapital, Habermas med sina offentlighetsresonemang, Gramsci med hegemonibegreppet. På var och en av dem kunde kulturpolitiska avhandlingar som Sundgrens säkerligen byggas upp. Vi har redan fått ett antal sådana avhandlingar och fler torde följa.

Däremot utgår Sundgrens forskning alltid från vardagslivets realiteter. Han redovisar skarpt formulerade iakttagelser, från både texter och praktiskt kulturarbete, av motsättningarna mellan elit och massa, mellan de ofta välutbildade ledarna och motvilliga kulturkonsumenter, vanliga folkrörelsemedlemmar och väljare. Att hans avhandling därmed öppnar för spännande kulturpolitiska diskussioner är kanske dess främsta värde.

En envis självtänkare forskar om kultur

Vänsterpartisten och före detta kulturrådet Per Sundgrens avhandling öppnar för spännande kulturpolitiska diskussioner, skriver Lars Furudal.