På Slåtterdagen samlas de på torget. Slåtter är att slå gräs med en lie eller skära, men det är inte gräs utan barn som skördas i Panem, det land som uppstod på Nordamerikas plats efter apokalypsen.
Panem består av en dekadent huvudstad som försörjs av tolv utarmade och hårt kontrollerade distrikt. Men distrikten förses inte bara med bröd, utan också med skådespel. Under den årliga Slåttern väljs en flicka och en pojke från varje distrikt för att delta i Hungerspelen, en direktsänd dokusåpa där deltagarna mördar varandra framför kameran. Endast segraren överlever och belönas med ett liv i lyx. Tävlingen är årets mediehändelse och att följa den är obligatoriskt och statligt påbud.
Katniss Everdeen (fånigt namn, cool tjej) är sexton år och tillhör distrikt tolv, det fattigaste och mest föraktade. Sedan fadern sprängts i bitar i en gruvolycka har hon försörjt sin lillasyster Prim och sin psykiskt instabila mor genom att jaga och sälja villebråd på svarta marknaden. När lotten faller på Prim att representera distrikt tolv i Hungerspelen väljer Katniss att ta hennes plats.
Hungerspelen är den första delen i Suzanne Collins trilogi vars avslutande del Revolt nyligen kom ut på svenska. Den är det senaste exemplet i raden av försäljningssuccéer av typen Harry Potter och Twilight, vilkas genomslag har ökat i takt med den växande globaliseringen på bokmarknaden.
Dessa succéförfattare kan nu också ta draghjälp av varandra genom så kallade blurbar – rekommendationer av författarkolleger på omslaget. Hungerspelen har hajpats och blurbats både av Stephenie Meyer och Stephen King, men även om blurben numera är vanligt förekommande, är det mindre vanligt att en bok ”kidnappas” av en blurb. Så har dock skett med Hungerspelen som sedan Meyers rekommendation går under epitetet ”Stephenie Meyers stora läsupplevelse” i bokhandeln.
Att sätta ett Meyer-märke på denna serie tror jag dock är begränsande, och jag ska snart förklara varför. Däremot har Hungerspelen tydliga kopplingar till King och titlar som Den flyende mannen och Maratonmarschen. Berättelser som i sin tur kan fogas in i genren ’brutal överlevnadsfiktion’ där vi också återfinner William Goldings Flugornas herre och Koushun Takamis Battle Royal.
Collins är drabbande i återgivningen av en tv-värld där det krävs vinnande personlighet, en kropp opererad till perfektion och rätt styling för att för att försäkra sig om publikens gunst och nödvändiga sponsorer. Det är kvalmigt motbjudande, men också välbekant. Verkligheten såsom vi känner den och den iskalla framtiden såsom vi anar den. Och kanske är det på denna gräns som Hungerspelens gravitation uppstår. För visst känner vi igen Panems högteknologiskt skruvade och överkonsumerande huvudstad där underhållning ersätter politik och för vilken utsugningen och exploateringen av de fattiga distrikten är en förutsättning.
Samtidigt skulle jag vilja lyfta fram det icke välbekanta – det främmande – som det mest intressanta med serien. Och kanske har detta främmande någonting att göra just med den flickkropp och de kläder som får spela en så viktig roll genom hela trilogin. För berättelsen om unga människor, isolerade och utelämnade åt varandra, är inte ny. Men jag undrar om den har berättats utifrån en sextonårig flicka förut. Om den någonsin har fått handla om systerkärlek och modershat, om kropp och kläder, om oviljan att känna kärlek eller föda barn i en tid som är ond.
Faktum är att ungdomslitteratur ofta beskylls för att vara könskodad i termer av genre och marknadsföring: vampyrromans eller macho-fantasy, storstadsglamour eller pojkspioner. Men om både JK Rowling och Meyer har kritiserats för att reproducera stereotypa könsroller, har Collins använt sin postapokalyptiska miljö till att förvrida och problematisera dem. För Collins är inte som Meyer: här behöver männen kvinnornas beskydd och ingen lever lycklig på slutet. Collins psykologiserar och för dessutom in en kvinnlig blick i en genre som annars ofta saknar dessa perspektiv. Därmed inte sagt att ’pojkboken’ har blivit en ’flickbok’. Denna våldsamma, nattsvarta dystopi är mer än så. Inte minst eftersom den stundtals är djupt problematisk och etiskt dubiös.
Den analyserande och strategiska Katniss lyckas utnyttja kameran som hela tiden följer henne. Men denna självmedvetenhet, vilken får som konsekvens att Katniss ständigt objektifierar sig själv inför läsaren, blir någonstans i mitten av trilogin pervers. Inte heller vet jag om Katniss närmast djuriska överlevnadsinstinkt alltid är så idealisk som den ibland framställs. Dessutom: det närmast hypnotiska våldet på Hungerspelens arena roar läsaren lika mycket som det roar tittarna i huvudstaden. Detta får mig stundtals att undra om författaren har låtit sig förföras av sin egen mardrömsvärld, om hon har förlorat kontrollen över de frågor hon behandlar.
På de avslutande sidorna av Revolt blir det emellertid tydligt att Collins är betydligt smartare än så. Och när rådande normer och ideologier utmanas i stället för att bekräftas blir också det kommersiella genomslaget intressant på allvar.