En drottnings självbiografi
Drottning Kristinas egna memoarer finns nu tillgängliga och visar sig vara levande historia, skriver Torgny Nevéus.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den hanterliga volymen har framställts av Svenska Akademien i samverkan med Atlantis.
Det är en mönstergill utgåva. Huvudansvaret har vilat på Marie Louise Renata Rodén medan översättningar utförts av Cecilia Huldt och Viveca Melander. I arbetslaget har också ingått Peter Englund, som svarat för inledningen.
Drottningens självbiografi är inte omfattande, endast 57 sidor. Hennes rubricering förefaller en nutidsmänniska kuriös, minst sagt. Medan andra memoarskrivare dedicerar sina böcker till en kollega eller en familjemedlem är Kristinas "tillägnad Gud". Man frågar sig: Vad är nu detta? Är det Jag och Vår Herre? Men efter ett noggrannare studium får läsaren tänka om. Visst finns där mycken stolthet men också en önskan att komma Gud nära, onekligen något av uppriktig bön. Hon skriver exempelvis: "Fördriv all självbelåtenhet och fåfänga ur mitt hjärta och gör mitt förstånd klart så att jag ser hela Din nåd och alla mina brister."
Detta gäller främst det första kapitlet, i vilket drottningen motiverar varför hon skrivit sin historia. Men även i fortsättningen är Den Högste närvarande, en samtalspartner, som hon kan ställa frågor till. Samtidigt är det tydligt att hon vänder sig till en sydeuropeisk, framför allt italiensk läsekrets, då hon skildrar det egendomligt exotiska land, som hon en gång härskat över. Det var ett frostigt Ultima Thule men också vad hon kallar "folkens plantskola". Därmed visar hon att hon ansluter sig till den göticism, som hävdade att från Sverige hade under folkvandringstiden utgått de krafter som störtat det romerska imperiet.
Visserligen kan självbiografin rymma vad man brukar kalla "transportsträckor". Men, som Peter Englund påpekat, är hon förvånansvärt fri från barockens tillgjordhet, och hon har inte heller gjort sig beroende av någon samtida "brevställare". Hon kan vara riktigt rolig och ibland ganska besk. Hon berättar till exempel om att hennes far, ifall det värsta skulle hända (det hände ju också vid Lützen), hade skapat en förmyndarregering. I denna hade han dock inte tagit med sin hustru, "vilket han av många skäl, som jag skulle kunna räkna upp i hans ställe, gjorde helt rätt i", skriver dottern. Hennes relation till modern var spänd, vilket också bekräftas av ett i denna volym återgivet brev. Ett värre prov på formell, isande kall familjekorrespondens får man leta efter. Onekligen har, som Rodén påpekar, Kristinas syn på modern länge kommit att prägla historieforskningens alltigenom negativa bild av Maria Eleonora.
En själviakttagelse, ovanlig också i frispråkiga nutidsmemoarer visar Kristina, då hon medger att hon skrattar för mycket och för högt. Hon har också brukat rätt kraftiga svordomar, en ovana som hon dock genom Guds nåd nu har övergivit. Men hon går inte med på att hon, som några sagt, pratar för mycket, ty "om jag tråkar ut andra så vågar jag nästan påstå att det är deras problem".
Memoarerna slutar mitt i ett stycke, antydande en fortsättning som aldrig kom. Kristina påbörjade, enligt egen uppgift, skriften 1681. Hon var då 55 år och skulle bara ha åtta år kvar att leva. Hon hade startat projektet långt tidigare men kastat flera versioner. Hennes renskrivare hade ett styvt arbete. Hon behärskade svenska, franska, tyska, latin samt naturligtvis italienska, men skrev slarvigt och var dessutom dyslektiker.
Som källa till kritisk historieforskning om Kristina och hennes tid är naturligtvis denna skrift långtifrån pålitlig. Hon anger sin religiösa omvändelse som grunden till abdikationen och har många hårda ord att säga om farfarsfadern Gustav Vasas andliga förvirring. Men i en annan skrift, också återgiven i boken, menar hon att orsaken till tronavsägelsen var hennes motvilja mot äktenskap.
Flera andra avsnitt i boken kan särskilt nämnas, exempelvis den långa, klassiskt fulländade essän om Alexander, som i många stycken var Kristinas förebild. Breven till hennes livs stora kärlek, kardinalen Decio Azzolino, förtjänar att studeras med känsla. Det sista stycket i volymen visar hur skarp hon kunde vara. Hon skrev till Göran Gyllenstierna, som ansvarade för att pengarna från hennes svenska underhållsländer inflöt som de skulle: "Kan Ni föreställa Er hur jag har det? För Guds skull, lär mig hemligheten med att leva utan pengar, eller sköt Er bättre så länge Ni är i min tjänst."
Men, det mest läsvärda är hennes egen historia, den som hon tillägnade Gud. Den hör till gångna seklers levande svenska memoarer.
Kristina: Brev och skrifter
Svenska klassiker, Svenska Akademien/Atlantis
Svenska klassiker, Svenska Akademien/Atlantis