En Don Juan i Sydafrika

Även om sydafrikanen André Brink kommit att bli den kanske främste förmedlaren av ett stycke mörk afrikansk samtidshistoria har han samtidigt under hela sitt författarskap varit en utpräglad skildrare av mänskliga relationer. Debutromanen från 1977, Ut ur mörkret, var inte bara en väckarklocka för omvärlden när det gällde de absurda raslagar som förbjöd umgänge mellan människor av olika hudfärg. Ut ur mörkret var också en lysande skärleksskildring, förbjuden i författarens hemland men en världssuccé som med ens gjorde Andre Brinks namn känt och respekterat bland alla läsande människor.Sedan följde raden av politiskt engagerade romaner, där ett rasistiskt samhällssystem skildrades med konkretion och övertygelse. Men också i dessa böcker var kvinnodyrkaren Brink hela tiden en kärlekens betraktare och gestaltare. Efter apartheidssystemets fall tyckte man sig ibland kunna spåra en viss vilsenhet i författarskapet. Det var som hade Brink förlorat en viktig drivkraft för sitt skapande och nu sökte andra vägar. Inte minst var det närmandet till den magiska realismens idiom som slog igenom i romaner som Sandslottet och Djävulsdalen. Men så inträffade Brinks "återkomst" som kärleksskildrare med den 2001 i svensk översättning utgivna romanen I åtråns namn, en tidlös berättelse om en omöjlig passion mellan den unga rebelliska Tessa och den drygt 60-årige bibliotekarien Ruben, en virtuos gestaltning av kärlekens alla skikt och dimensioner. Brinks ställning som en kärlekens stora diktare befästes genom den två år senare utgivna romanen På andra sidan tystnaden, där författaren inte minst gav röst och ansikte åt historiens alla okända och osynliga kvinnor.Och i dag ligger den nu 71-årige André Brinks senaste roman Innan jag glömmer på de svenska bokhandelsdiskarna, följsamt och smidigt överförd till svenska av Ulf Gyllenhak. Och det ska genast sägas att detta är den stora, stora romanen om kärleken, kanske också André Brinks riktigt stora mästerverk. En berättelse så rik och så sammanflätad av kärlek, erotik, politik, vänskap, svek, ensamhet, saknad och sorg som bara en riktigt stor diktare är mäktig.Innan jag glömmer är berättelsen om den åldrade succéförfattaren Chris Minnaar som bestämt sig för att se tillbaka på sitt liv innan glömskan har utplånat allt. Det är berättelsen om en man ständigt på jakt efter nya upplevelser och nya kvinnor, en Don Juan i Sydafrika, som under sitt liv hunnit med en till synes aldrig sinande ström av erotiska erfarenheter. Och André Brink vore inte den språkets mästare han är om han inte briljerade med de mest poetiska skildringar av alla dessa älskogsmöten. Don Juan är en kvinnodyrkare, ständigt beredd på nya utfärder i nya erotiska landskap tillsammans med kvinnor han råkar stöta på i de mest skilda sammanhang. Och läsaren får hela tiden målande beskrivningar av dessa förhållanden, men också glimtar av alla de namngivna kvinnornas personligheter, allt tack vare författarens Chris vana att dokumentera alla sina upplevelser via anteckningar. André Brink skriver om detta författarens "dubbelseende" - att ständigt samtidigt vara närvarande och iakttagande.En av de kvinnor Chris av en slump möter en ensam nyårsafton är konstnären Rachel, och det är berättelsen om hans icke erotiska men djupt kärleksfulla relation till henne som är romanens ram och stomme. Med Rachel och hennes man fotografen George får den ensamme Chris de nära vänner han tidigare saknat, alla sina erövringar till trots. Och med det dramatiska slutet på denna intima, täta vänskapsrelation mellan tre skapande människor får också hela romanen sin upplösning. Samtidigt har Brink hela tiden varvat berättelserna om Chris alla erotiska eskapader med skildringen av vänskapen med Rachel och George, men också det sydafrikanska samhällets utveckling från ett slutet, rasistiskt system till den trevande frihet som blev följden av apartheids fall och Nelson Mandelas frisläppande från fängelset på Robben Island. Och romanen får därtill sin mer samtida förankring genom de tv-sändningar från krigets Irak som den åldrade författaren fördriver sina sömnlösa nätter med. Alla dessa historier plus den om Chris 103-åriga mamma på äldreboendet vävs samman till en intrikat gobeläng med erotisken som varp.Hur ska man då läsa denna stundtals mycket komplexa roman om en erotoman som visserligen aldrig skymfar eller tvingar sina kvinnor men som uppenbarligen är besatt av att utforska snart sagt varje kvinnas kön? En konkret läsning är givetvis helt möjlig och ganska självklar: André Brink har skrivit en roman om en modern Don Juan, osentimental men med den senkomna insikten om alltings fåfänglighet och förgänglighet. Men man kan givetvis också läsa Innan jag glömmer som en metaforisk skildring av en författares relationer till sitt stoff. Så läst blir den dubbelseende Chris ett slags alter ego för Brink själv, och de "erövringar" som den sydafrikanske Don Juan kan stoltsera med blir författarens utnyttjande av sin omgivning. Sydafrika blir Kvinnan, i olika skepnader, som författaren med sitt dubbelseende penetrerar. Det finns goda skäl för en sådan läsart, även om den inte ska överskugga den mer direkta och omdelbara stora och rika hyllning till den sinnliga kärleken som romanen också förmedlar. Ramberättelsens sorgliga, ja rent av tragiska innehåll ska inte avslöjas här. Till allt annat är André Brink en mästare i att föra sin berättelse framåt och hela tiden hålla läsarens intresse på den absoluta höjdpunkten. Men att romanen börjar med konstaterandet att Rachel är död och slutar med den ofrånkomliga insikten om kärlekens oerhörda kraft att på en gång upprätta och döda är inte att säga för mycket. När Chris till sist inser detta vet han också att hans skrivande nått sitt slut.Don Juan är gammal, men fortfarande besatt av kvinnorna. Men dubbelseendet, författarskapets villkor, är förbi. Så slutar André Brinks stora kärleksroman i en vemodig vetskap, som inte ens Don Juan kan undkomma.