Att den brittiske zoologen och populärvetenskaplige författaren Richard Dawkins föddes 1941 framgår av den självbiografi som just utkommit i svensk översättning, men vilken veckodag han kom till världen nämns inte. Oavsett vad kalendern utvisade blev det ett söndagsbarn, det stod klart från första början: en lycklig familj med far, mor och syskon, högt begåvad intellektuellt, harmonisk uppväxt, lysande studieresultat och en forskarbana som lett till allt fler och finare utmärkelser. Och som extra krydda ett lovprisat och inkomstbringande författarskap.
Hans förhållande till det motsatta könet – för att klara av den frågan lika summariskt som han själv gör – tycks ha varit genomgående gott alltsedan han vid 21 års ålder lycklig och glad förlorade sin svendom. Ett par äktenskap nämns, men det är inte någon privat bekännelsebok Dawkins skrivit. Det enda han har att bekänna är glädjen att i goda kollegers lag göra stora vetenskapliga upptäckter. Det är nästan för bra för att vara sant. Skönmålar han sitt liv? I varje fall skryter han aldrig. Som den empiriske forskare han är redogör han bara för objektiva fakta.
Släkten Dawkins har gamla anor – en förfader var hög officer – och ska man socialt bestämma den blir det högre medelklass. Som barn i en sådan familj sändes unge Richard till en public school, inte lika fin som till exempel Eton men med samma värdegrund, för att använda detta modeord, det vill säga ett visst mått av pennalism blandat med matematik, cricket och klassiska språk.
Nästa etapp var det ärevördiga Balliol College i Oxford med zoologi som huvudämne. Dawkins kan inte nog lovorda den pedagogiska modell som utmärker både Oxford och Cambridge. Senare delen av boken ägnar Dawkins åt början av sin karriär som akademisk lärare och forskare. Fördjupade studier i statistik och datorprogrammering understödde hans teorier inom genetiken och ledde till hans första allmänt spridda bok, "Den själviska genen". Vid det laget hade han också hunnit motta kallelse till universitetet i Berkley i Kalifornien. Avslutningsvis hyllar han med gentlemannamässig anspråkslöshet sin store föregångare Charles Darwin och karakteriserar sina och kollegernas forskningsresultat som inget annat än ”fotnoter” till Darwin.
Inför en storhet som Dawkins bör man kanske ha i minne att alla stora forskare inte tänker lika och framför allt inte över samma frågor. Ta Dawkins jämnårige, vars efternamn nästan rimmar på hans eget: Stephen Hawking. Å ena sidan det mest minimala, den enskilda genen, å den andra det största tänkbara: sammanstörtande galaxer. Båda utforskas så långt det går empiriskt, men leder till teoretiska överbyggnader av helt skilda slag. Som regel är biologer mer självsäkra i sin teoribildning och skulle inte komma på tanken att ifrågasätta kausallagen. De teoretiska fysikerna däremot blir allt osäkrare på vad det är för krafter som styr universum och hur våra stackars jordiska hjärnor ska kunna begripa de kosmiska sammanhangen.
Man skulle önska Dawkins lite av denna osäkerhet. Då skulle han kanske inte utvecklats till den dogmatiske materialist och ateist han blivit med åren utan lämnat åtminstone några titthål öppna mot den den större verklighet vi tills vidare inte har en aning om. Hur han blivit den han är idag lär vi få besked om inom något år då nästa del av hans självbiografi beräknas utkomma.