En debutant är en pirrande förhoppning om att få möta en ny begåvning. När den infrias känns det som ett privilegium att ha fått ta del av något som på allvar kan berika litteraturen. Om jag låter högtravande, så är det bara för att jag smittats av Negar Naseh och hennes oemotståndliga kombination av nyfiket naiv och djupt allvarsam läs- och skrivart. Utan att be om ursäkt det minsta, kliver hon in det litterära rummet med en bok som i varje mening är passionerad inför läsandets, skrivandets och litteraturens allvar. Det är hungrigt, oförblommerat, odistanserat – ovanligt.
”Under all denna vinter” är två böcker i en; romanen med samma namn och den efterföljande arbetsdagboken som lånat sin titel från Karen Blixen, ”I väntan på regnet skriver jag”. Vi är vana vid arbetsdagboken som litterär form nu, men då som insprängd i verket – autofiktion à la Knausgård. Naseh avfärdar den metoden och gör tvärtom: hon låter verket tala för sig och dagboken för sig.
Det är inte bara det faktum att Naseh debuterar med en synnerligen begåvad roman vid samma ålder, eller att den utspelar sig i Västerbottens inland, som för tankarna till Sara Lidman. Snarare är det metoden att skriva litteratur och dagbok parallellt, tätt sammantvinnat. I höst ges en kommenterad utgåva av Lidmans författardagböcker 1975-1985 ut av litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman, i vilken Lidmans författarideal blir synligt: man ska inte skriva in sig själv i verket, man ska skriva ut sig ur det. Naseh arbetar på samma sätt. I arbetsdagboken blir det tydligt att det finns likheter mellan liv och dikt, men hon kommenterar det inte ens. Hon döljer inte att hon lånat från sitt eget liv, men visar tydligt att hennes roman är fiktion. Inget annat.
Arbetsdagboken är intressant som dokumentation av skrivprocessen och som en av många tänkbara ingångar till romanen. Faran med en sådan är alltid att man lånar ut sin egen tankeförmåga till författaren, tar över hens tolkningar och intentioner, och jag rekommenderar alla som har tid att göra paus efter romanen och ta upp dagboken vid ett senare tillfälle – att låta romanen verka i egen rätt. Den behöver det.
Det är den kallaste vintern på flera år när Helenes mamma lämnar sitt älskade Marsö i skärgården för att hälsa på sin dotter och hennes sambo, som bosatt sig i Västerbottens inland. Helene förbereder besöket minutiöst, allt måste bli perfekt. Relationen mellan mor och dotter är ansträngd, ja rentav destruktiv, och Helene vill med alla medel bereda vägen så att modern kan bli nöjd och trivas. När det visar sig att hon faktiskt trivs och är nöjd, brister det ändå för Helene.
Negar Naseh skildrar med precision hur en relation kan se tämligen avslappnad och kärlekfull ut på ytan, men vara konstant infekterad och nedbrytande därunder. Och det i början lite stillsamma dramat med vardagsnära gnagande och obehag, trappas successivt upp till en upplösning som doftar av vansinne och katastrof. Det är en våldsam frigörelseprocess full av återhållen och sedan frisläppt vrede som Helene går igenom, och det är olustigt, fängslande, skrämmande och alldeles otroligt skickligt skildrat.
Arbetsdagboken erbjuder med sin redogörelse för författarens intensiva läsningar av grekiska dramer och psykoanalytiskt influerade teoribildningar, en rad olika tolkningsmodeller för romanen. Men fastna inte där för tidigt! Det är i romanen, det är i ”Under all denna vinter” och i Negar Nasehs begåvning som fiktionsförfattare, som förtrollningen finns.