En dansk som inte är rädd för utlänningar
Knud Romer skildrar sin uppväxt som tysk-dansk. Det har blivit ett effektivt slag mot främlingsfientligheten, konstaterar Tore Winqvist.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Romer har danskt påbrå på fädernet och tyskt på mödernet och påminner även på andra sätt starkt om den norsk-danske succéförfattaren Morten Ramsland. Romer går nog ännu närmare sin egen uppväxts faktiska händelser, även om han säkert lagt till lite för att framhäva de komiska och tragiska poängerna. Barnens och även de vuxnas utstuderade trakasserier mot den aningen avvikande invandrarfamiljen är grova och brutala och beskrivs effektfullt i en skenbart oberörd och neutralt konstaterande ton. Ständiga glåpord som tyskesvin, fysiska och framför allt psykiska övergrepp blir vardagsmat. Den drabbade tvingas "gömma sig på rasterna". Romer nämner inget om vilka långsiktiga verkningar sådana lidanden haft för honom själv men nämner lakoniskt hur det påverkade föräldrarna: "det blev fullständigt tomt omkring dem".
Knud Romer är född 1960 i Nykøbing Falster. Minnena av ockupationen kan möjligen till en del förklara hätskheten mot allt tyskt i hans barndomsmiljö, men inte försvara de utstuderade elakheterna från ungar som aldrig själva upplevt kriget. Ofta blir nationalismen en förevändning för att få ge utlopp åt aggressioner och grymhet som har helt andra orsaker, så t.ex. hos berättarens farbror Ib, en översittartyp som bara råkar hamna på "rätt" sida, dvs. motståndsrörelsen. Romer är mycket balanserad och fri från fördomar i sin skildring av både tyska och danska miljöer. Hans egna föräldrar och mor- och farföräldrar har alla sina speciella och lätt ihågkomliga egenheter: någon är preussiskt stel och sträng, någon startar ideligen dödfödda affärsföretag, någon har fått ansiktet förstört i en bombraid och någon (modern) umgås ständigt med vodka och cigarrcigaretter.
Romer har en fallenhet för det burleska och formulerar sig ofta mycket slagkraftigt. Om man jämför med den lika underhållande Ramsland har han emellertid en benägenhet att slarva till rums- och tidsbegreppen lite grann och att fläta in väl många transportsträckor mellan berättelsernas komiska eller tragiska höjdpunkter. Hans alter ego berättar ungefär likadant om saker han själv varit med om och sådana som hänt före hans födelse. Men visst kan han också ge fina och dubbelbottnade glimtar av ett danskt förflutet, t ex den "idylliska" tyska inmarschen den 9 april 1940.
Och som stridsskrift mot den anda som har sin tyngdpunkt i Dansk Folkeparti är Den som blinkar är rädd för döden föredömligt klar och humanistisk.
Knud Romer: Den som blinkar är rädd för döden