En brokig berättelse om kärlek

I intervjuer har Ellen Mattson berättat att hon gärna läser J M Coetzee. Det är något som märks i hennes nya roman, Splendorville, som tycks ha inspirerats av hans I väntan på barbarerna. Båda böckerna utspelar sig i en påhittad stad iutkanten av en öken som bebos av ett mystiskt och primitivt nomadfolk, och liksom i Coetzees roman är det motsättningen mellan utveckling och tradition och den därav följande missämjan mellan olika folk och kulturer som befinner sig i berättelsens centrum.I boken förflyttas vi till 1900-talets början, till en ödslig ökentrakt. I handlingens cent-rum står bokens berättare som vi lära känna som doktor Esparto. Hon har vuxit upp bland öknens nomader, men arbetar nu som läkare i staden Splendorville. Där går livet sin gilla gång, hon behandlar sår och brutna tummar och ägnar kvällarna åt att prata med sin vän och förtrogne, polischefen Fred.Underliggande spänningarEn dag bryts emellertid lugnet i staden när den invaderas av ett amerikanskt filmsällskap. De skall göra en film om kärleken mellan en schejk och en amerikansk kvinna, men många starka viljor är inblandade. Inspelningen försvåras dessutom av skådespelarnas utsvävande kärleksintriger och av ett jäsande missnöje bland stadens invånare. Vad gör främlingarna i deras stad? Vill man verkligen ha de förändringar som de för med sig?Trots att också doktor Esparto ser på amerikanerna med oro och motvilja dras hon till deras krets, lockad av deras öppenhet, men också alltmer fäst vid människorna hon möter. När de underliggande spänningarna en dag exploderarhamnar hon mitt emellan byborna och skådespelarna och hon blir tvungen att hitta ett svar på den fråga som hon burit på i hela sitt liv: Var hör hon egentligen hemma, hos nomaderna eller de vita, i staden eller öknen, i historien eller framtiden?Mindre lyckad klichéSplendorville är en egensinnig berättelse, både sprudlande och eftertänksam, skickligt uppbyggd kring en stomme av klichéer. På ett ytligt plan finns där schejkfilmens hela rekvisita av kitschig, orientalisk exotism: mörka män, juvelbesatta dolkar och vita hästar, avgudabilder och palatsruiner. Men Ellen Mattson arbetar också på ett lekfullt och högst medvetet sätt in stereotyperna i intrigen och karaktärsteckningen. Skild­ringen av skådespelarnas lastbarhetoch ytlighet är till exempel så överdriven att den blir ironisk.En kliché som känns mindre lyckad är Ellen Mattsons ideal-iserade bild av nomadbefolkningen. I Splendorville beskrivs de, som så ofta i den västerländska litteraturen, som visa men primitiva barn. Det är en skildring som är lika banal, och litterärt lika ointressant, som den av amerikanerna som ytliga, dumdryga och kulturellt okänsliga.I hjärtat av boken finns tidlösa frågeställningar om konflikten mellan framåtskridande och tradition, om oron inför mötet med det nya. På ett oväntat sätt knyter Splendorville an till samtiden, rentav till världsläget. Bilden av amerikanerna som representanter för framåtskridande, effektivitet och utveckling, men också förstörelse och hänsynslöshet ansluter till stämningar i tiden. Samtidigt visar boken på tvetydigheten, dubbelheten. Amerikanerna för inte bara ont med sig, de renoverarockså palatset de bor i och gräver fram begravda ruiner ur sanden.Mer än något annat är Splendorville dock en berättelse om kärlek. De ytliga passionerna i schejkfilmen och bland skådespelarna får en fin kontrast i den lågmälda känslan av samhörighet mellan doktor Esparto och Fred. Mellan dem är allting outtalat och ingenting entydigt. Med antydningar så små att de nästan passerar obemärkt, vecklar Ellen Mattson långsamt ut en kärlekshi-storia, vars styrka inte griper läsaren förrän den är över.Splendorville är en brokig och livfull roman, berättad med humor och självironi.I synnerhet skildringen av filmsällskapet är levande och charmig. Skådespelarnas förvandlingsnummer, deras förmåga att gå in och ut ur roller, omforma verkligheten med smink, masker och kulisser, ger en drömlik stämning åt hela romanen. Gränsen mellan fantasi och verklighet är hela tiden flytande, och gränsen mellan nu och då ständigt töjbar.Egendomligt undanglidandeEllen Mattson skall tveklöst ha ett erkännande för att hon vågar ge sig i kast med ett våghalsigt projekt som detta, att utnyttja spännings- och underhållningsromanens hela register av klichéer, men ge dem ett nytt ochoriginellt innehåll. Helt lyckas hon dock inte i sina föresatser. Delvis beror det på att hon lägger ned mer energi på att beskriva miljöerna än personerna. I synnerhet doktor Esparto förblir egendomligt undanglidande, irriterande vag i konturen, och hennes omvälvande inre utveckling är otydligt skildrad. Den teatraliska ytligheten i miljön har dessutom en tendens att smitta av sig på språket som gärna dröjer vid det exotiska utanpåverket i stället för att söka sig till djupare nivåer i berättelsen. Med romanen sker också något som liknar det som hände med amerikanernas schejkfilm: trots att den försöker bemöta och omforma klichéerna blir den till slut ändå ett offer för dem.