En bra roman om ett brott

Leif G W Perssons bok på närmare 500 sidor inleds direkt på mordplatsen, och med tanke på det sorgliga ämnet med ett överdådigt gott berättarhumör. I denna roman om ett brott (med reverens till legenderna Sjöwall-Wahlöö) berättar författaren (och det understryker han) om ett spaningsmord. Polisspaning kan vara en långdragen, seg och otacksam historia, och kanske ska själva textlängden illustrera det oändliga slitet i just "ett typiskt spaningsmord"?Samvaron med kommissarie Evert Bäckström, bokens "hjälte" (snarare antihjälte) kan under bokens första 300 sidor bli rätt påfrestande även för den ivrigaste läsare. Dels för att han är så trist och osympatisk, dels för att författaren ganska skoningslöst klär av honom in på de skitiga kalsongerna som en eländig människa och en usel polis.Redan efter några sidor slår Leif G W Persson fast: "Bäckström var liten, fet och primitiv, men vid behov kunde han vara både listig och långsint." Man kommer att tänka på Astrid Lindgrens icke helt trevlige Karlsson på taket, och Leif G W Persson avslutar mycket riktigt också stycket: "Själv betraktade han sig som en klok karl i sina bästa år."Ett medvetet stildrag är författarens konsekvent genomfört skarpa gränsdragning mellan vad Bäckström faktiskt säger och hans inre monolog: "Låter som en fantastisk idé, sa Bäckström. Hur djävla dum kan man bli, tänkte han." Men när dessa vändningar återkommer för 111:e gången känns de tjatigt slitna!Det är alltså den här gången inte i Rosenbads hetluft som handlingen utspelas men väl i Växjös, en plågsamt varm sommar. Det är också semestertider, så Växjöpolisen begär — och får — förstärkning. Från Stockholm och riksmordkommissionen kommer alltså Evert Bäckström, men även herrarna Knutsson, Thorén, Lewin, Rogersson och den enda kvinnan, Eva Svanström. En mycket heterogen grupp när det gäller begåvning och ambitionsnivåer.Mördaren har försett spanarna med en hel del spår, bland annat ett fullgott DNA. Det ger Bäckström chansen att "topsa" halva Småland, dvs tvinga folk att frivilligt lämna DNA-prover. Men det går trögt ändå, och först när de kända Perssonfigurerna Lars Martin Johansson, Anna Holt och Lisa Mattei tar över blir det ordning och reda.Men till Bäckströms försvar ska sägas att han inte missar en mördare när han ser en. Så trots fiffel, egenmäktighet och mutbarhet får han behålla kommissa-rie­titeln och jobbet — om än till slut på mycket basal nivå ?Författaren är hård mot honom, ändå saknas inte helt spår av ömsinthet. Kommissariens kontaktlöshet är uppenbar: bästa vännen heter Egon — och är en guldfisk, kvinnor imponeras inte av hans prinskorv, allt är pest!Leif G W Persson kan stundom verka bufflig, men i boken ger han prov på medkänsla, till exempel när Anna Sandberg i slutvarvet förhör Lindas mamma Lotta som säger: det är mitt fel alltihop. Han låter Anna böja sig fram över bordet. Hon tar tag om Lottas armar och klämmer till ordentligt för att få hennes uppmärksamhet:"— Lyssna — Lyssna på mig nu, Lotta, sa Anna Sandberg. Lyssnar du på mig? — Ja. — Bra, sa Anna Sandberg och höll kvar hennes ögon med sina. Det där som du just sa var lika dumt som om du hade sagt att det var Lindas fel att han mördade henne. Hör du vad jag säger? — Ja, jag hör. Jag hör, upprepade hon när greppet hårdnade."Linda — som i Lindamordet når kanske inte upp till exempelvis Mellan sommarens längtan och vinterns köld i täthet och komplexitet. Men den är en väldigt bra roman om ett brott — och den har en klar fördel: det känns som något avslutat när man lägger den tunga boken åt sidan. Det är också en mycket behaglig känsla för läsaren!