Karl X Gustav dog som 37-åring i Göteborg 13 februari 1660. Efterträdare var fyraårige sonen Karl. Först på senhösten kunde den döde jordfästas i Stockholm. Begravningsprocessionen blev en av stormaktens magnifikaste ceremoniella yttringar. Den har åskådliggjorts genom ett fyra och en halv meter långt och en halv meter högt kopparstick.
På detta kan man urskilja huvudpersonen i Sten Westerbergs bok, nämligen adelsmannen Clas Rålamb (1622—1698). Han var vid denna tid landshövding i Uppland och skulle ha fört dess fana främst bland landskapen. Men intriger gjorde att han som relativt ny landshövding i stället fick bära Sörmlands vapen längre bort i ledet, vilket grämde honom. (Namnet Rålamb kommer av ättens vapenbild, föreställande ett Rå-lamm, alltså rådjurskid.)
Rålamb var landshövding i fyra år. Vid avgången skrev han, som den förste, en ämbetsberättelse. Initiativet fick efterföljd. Sitt kontor hade han i Stockholm men reste ofta till Uppsala, där landskansliet fanns. Han ägde också upplandsgodset Länna. Lönen var furstlig i pengar räknat och omfattade även 70 lass hö. Staden Uppsala skänkte honom dessutom 480 liter rhenvin i avskedsgåva. Tilläggas skall att Rålamb som ung påtagligt framgångsrikt studerat vid vårt universitet.
En läsare kanske tänker: ”Jag har aldrig hört talas om Rålamb och inte heller har jag, trots mitt historieintresse, lärt känna Westerberg som författare. Bör jag verkligen läsa den här boken?” Jag svarar: Rålamb är onekligen inte så omtalad numera – i det nya historieverket nämns han en enda gång. Vad gäller Westerberg har han tidigare mest gjort sig känd som politiker och ekonom.
Mitt råd blir ändå, utan tvekan: Läs boken! Den är ett lyckokast. Rålamb må vara okänd numera, men han var en starkt aktiv man ur den lägre adeln. Han intresserade sig tidigt för juridik och skrev en bok, som fick betydelse för samtidens svenska rättsväsen.
Han gjorde också erkänt viktiga insatser i Brömsebrofreden. Av Karl X Gustav fick han uppdrag att resa till den turkiske sultanen. Som diplomatisk aktion blev det ett misslyckande, men Rålamb hade iakttagelseförmåga och spred kunskaper om det osmanska rikets kultur i Sverige. När han blev friherre 1674 ingick en turban i hans nya vapensköld.
Han inrättade som överståthållare Stockholms auktionsverk men hade också svåra motgångar. Att agera klokt i reduktionstidens Sverige var inte lätt. Han hade varit gift tre gånger och fått många barn, flera dock avlidna som späda. Att läsa om 1600-talet blir ofta ”krig och kungar”, men Rålambs öde speglar så mycket annat – han var ju inte militär. Det gör stormaktstiden med all den grymhet som fanns, även hos ”hjältekungarna”, levande för oss.
Om Westerberg skriver förlagsreklamen att han i Rålamb känt en ”själsfrände”, vilket gör kritikern en smula orolig. Men det visar sig snart att författaren iakttar klok distans och förmår också notera bristerna hos föremålet. Dessutom har han väl orienterat sig i den moderna historiska debatten. Slutligen anser jag att Westerberg berättar med en härlig, lite understucken humor, som gör läsningen än mera fängslande.