En bok som väcker obehagliga frågor

För 16 år sedan (1992) publicerades den uppmärksammade boken Helt vanliga män som författats av den amerikanske historikern Christopher Browning. Det som gjorde boken till en bestseller och ett viktigt dokument var inte den sedvanliga beskrivningen av nazistiska illdåd i Östeuropa under andra världskriget utan berättelsen om hur ungefär 500 godmodiga och normala familjefäder från Hamburgtrakten kunde förvandlas till bestialiska massmördare under sin tjänstgöring i Polen. Männen i Reservpolisbataljon 101 hade inte drillats av Gestapo eller Wehrmacht utan sorterade under den tyska ordningspolisen. De var inte heller tvingade att lyda order och kunde avstå från att delta i morduppdragen. Att det övervägande flertalet av männen ändå valde att delta berodde på så banala orsaker som grupptryck och karriärlystnad. Normalt beteende hade blivit onormalt i Hitlers perverterade Nazistat.
"Det fasansfulla med Förintelsen är inte att den avvek från mänskliga normer", skriver den israeliske Holocaust- och folkmordsexperten Yehuda Bauer i boken Förintelsen i perspektiv. "Det fasansfulla är att den inte gjorde det". När den tyske regissören Oliver Hirschbiegel, i filmen Undergången (2004), beskrev Hitler som en förvirrad gammal man i Berlinbunkern under krigets sista dagar utlöste det en intensiv debatt i Tyskland om hur Führern bör beskrivas. De mer insiktsfulla menade att Hitler självklart bör betraktas som en vanlig människa medan andra föredrog att karaktärisera naziledaren och hans hejdukar som monster och demoner. Men att påstå att Holocaust är något mystiskt som inte kan förklaras är faktiskt bara ett sätt att undfly det historiska ansvaret.

"Det är hög tid att vi avdemoniserar Adolf Hitler". Så skriver historikern Bengt Liljegren i sin nya hitlerbiografi som publicerats i dagarna. Monstret måste historiseras och inta sin plats vid sidan av hunnerhövdingen Attila och Djingis khan som en av världens värsta massmördare. Liljegren har tidigare skrivit två rosade biografier över Karl XII och Alexander den store.

Hitler föddes den 20 april 1889 i den österrikiska småstaden Braunau am Inn som ligger på gränsen till Bayern. Fadern, den 52-årige tulltjänstemannen Alois Hitler, var en respekterad österrikisk ämbetsman som hade två barn från ett tidigare äktenskap. Modern Klara Pölzl, som var 23 år yngre än sin man, födde tre barn i rask följd innan det fjärde - den blivande diktatorn - kom till världen. Men eftersom de tre äldre syskonen redan hunnit dö blev Hitler extremt omhuldad och bortskämd. Många vittnen kan bekräfta att lille Adolf var sin mors ögonsten och att han alltid fick som han ville. Familjen levde ett borgerligt liv och måste betecknas som relativt välbärgad.

Hitler gjorde allt för att dölja sin bakgrund, konstaterar Liljegren. De självbiografiska notiserna i Mein Kampf, som publicerades 1925, lades tillrätta av politiska skäl. I mars 1938, sedan Österrike annekterats av Tyskland, beordrade Hitler en Gestapoavdelning att finkamma de österrikiska arkiven och rensa bort alla dokument som rörde honom och hans familj.

Redan på 20-talet florerade ett rykte att Hitlers okände farfar var en kringresande judisk gårdfarihandlare eller den unge sonen i ett välbärgat judiskt hem där den 41-åriga farmodern Maria Anna Schicklgruber hade tjänstgjort som piga. Liljegren avfärdar ryktet och ansluter sig till de forskare som menar att Alois var son till Johann Georg Hiedler, som gifte sig med Maria Anna 1842, eller dennes bror Johann Nepomuk på vars gård han växte upp. Men först 1876, sedan Alois gjort karriär i tullverket, ändrade han sitt efternamn till Hitler. Nazisterna behövde aldrig ropa Heil Schicklgruber.

Spaltkilometrar har skrivits om de unge Hitlers liv i Wien och München från 1907 till det första världskrigets utbrott. Illvilliga historiker har avfärdat den blivande Führern som en misslyckad konstnär och en bisarr trashank som inte ens hade vett att skaffa sig ett hederligt arbete. Med hjälp av bevarade dokument kan Liljegren nyansera den bilden. För det första uppbar Hitler en pension efter sin döde far som tillät honom att leva ett liv som fattig men fri intellektuell. Många vittnen har intygat att Hitler ständigt omgav sig med böcker och att han läste allt från historiska verk till antik grekisk filosofi och Schopen¬hauer. På ungkarlshotellen producerade Hitler bortåt 800 akvareller som sedan såldes av ett par vänner. Så fort han fick tillfälle gick han på caféer, teatrar och museer. Hitler var också en stor wagnerälskare som bland annat såg Rienzi och operasviten Nibelungens ring vid otaliga tillfällen.
Hitlers ursinniga judehat har förbryllat många forskare. Det finns dock inga belägg som stöder hypotesen att den blivande massmördaren skulle ha varit antisemit i Wien eller under det första världskriget. Eduard Bloch, familjen Hitlers judiske husläkare, har beskrivit den unge Adolf som vek, väluppfostrad och prydligt klädd. En av hans bästa vänner under wienåren var juden Josef Neumann.
Hitler föredrog att avyttra sina akvareller till pålitliga judiska rammakare och konsthandlare. Under det första världskriget kämpade han tillsammans med tyskjudiska soldater utan att någonsin lufta några antisemitiska fördomar.

Judehataren Hitler skymtar första gången under sensommaren 1919 när han, som politisk agent för den tyska krigsmaktens informationsbyrå, inledde sin kometliknande politiska karriär i det blivande nazistpartiet. Att kasta skulden för krigsnederlaget på judar, bolsjeviker och pacifister var utan tvekan ett vinnande koncept under de kaotiska åren i början av 20-talet.
Bauer och browning har naturligtvis rätt. Beskrivningen av Hitler och hans hejdukar som "helt vanliga män" gör det hela ännu mer skrämmande. Liljegrens utmärkta Hitlerbiografi väcker obehagliga frågor om sprickorna i den mänskliga civilisationens fernissa som de flesta av oss så gärna vill förtränga och spackla över.

En bok som väcker obehagliga frågor

Bengt Liljegren har skrivit en utmärkt Hitlerbiografi i vilken han försöker att reda ut vem naziledaren egentligen var, skriver Carl Johan Gardell.