Alla dessa tårar nästan dränker mig i berättelsen om nyskilda Katja i Anita Goldmans nya roman Kärlekskursen. Det gråts så till den milda grad att det går inflation i alla dessa tårar, där inte bara huvudpersonen skvalar i tid och otid utan också dottern och terapeuten stämmer in i Katjas tårdrypande livsberättelse. Det blir bara för mycket med denna falsettliknande dramatik, som när Katja exempelvis måste sitta under skrivbordet och skriva för att markera hennes ”tillstånd” .
Inte gör longörerna om kokkonst och medföljande recept boken bättre heller. Det bara förstärker denna ofärdiga och till synes obearbetade berättelse som hade tjänat på en rejäl nypa självkritik. Och då menar jag inte Goldmans språk, som alltid är lika starkt och högröstat. Eller hennes starka koppling till det religiösa, det judiska, med liknelser och hänsyftningar till något högre och allsmäktigare i livet. Nej, det gillar jag men i den här berättelsen ställer det sig dessvärre i vägen för själva Kärlekskursen, som Anita Goldman kallar förhållandet till terapeuten som Katja förälskar sig i och som hon slutligen lockar ner i bingen.
Förvisso verkar det vara en berättelse som oavlåtligt och med all tydlighet måste berättas, vari själva romanens nerv ligger. Och det finns något i detta inre rotande som ändå drabbar mig. Det är när Katja en bit in i boken släpper garden. Då blir gråten på riktigt och smärtan verklig, blottad i det lilla avvisade barnet inom henne. Dessvärre stängs denna glipa in i det allra innersta rätt snart igen. Och tårarna, självanalyserandet och självförhärligandet är där igen.
Också besattheten av, först den äkta maken som lämnar henne, senare av terapeuten som ska hjälpa henne att komma över sorgen, blir för mycket även om man förstår upprepningstvånget. Båda försöker hon skriva ur sig genom romanen och båda kärlekarna känns, sorgligt nog, aldrig som kärlek utan snarare som ett slags spegel av henne själv. Ett i högsta grad envägskommunicerande där hon öser ur sig till terapeuten. Det hela blir en narcissistisk historia om en kvinnas självupptagenhet och oförmåga att älska. Starkt så, men inte särskilt angenämt.