En bok om litteratur

Romaner som Tiden det tar och Lika sant som jag är verklig har gjort Hanne Ørstavik till en av de mest tongivande rösterna inom den unga, norska samtidslitteraturen. I hennes nya roman, Vecka 43, är det just litteraturen och dess uppgift som ställs i fokus. Boken handlar om Solveig, som efter att ha avslutat sina forskarstudier i litteraturvetenskap börjar undervisa på en mindre högskola bland de norska fjällen. Anledningen till att hon har sökt sig just dit är att hon vill vara nära kollegan Hilde. Solveig känner att hon i henne har funnit någon som inte bara delar hennes syn på litteraturen, utan också på livet. De båda kvinnorna får en omedelbar kontakt och inleder en nära och intensiv vänskap. Solveigs känsla av att hon har funnit en själsfrände fördjupas.Samtidigt blir hon allt mer medveten om att hon är långt ifrån den enda människan av betydelse i Hildes liv, och hon reagerar med svartsjuka. Näs-tan omärkligt börjar hennes välordnade tillvaro knaka i fogarna, och när det en dag visar sig att Hilde och Solveig har olika åsikter om en uppmärksammad roman rasar hennes hela värld samman.Ogillar tramsVecka 43 är en berättelse om den ordlösa samhörighet som kan uppstå mellan vissa människor, men också om faran av att söka efter en bekräftelse av den egna existensen hos en annan människa. Framför allt är det dock en bok som handlar om litteratur, en metaroman i ordets kanske djupaste bemärkelse. I intervjuer har Hanne Ørstavik sagt att hon ogillar att det finns så mycket trams, så kallad underhållning, som urholkar verklighetens kvalitet, och i Vecka 43 talar Solveigi starkt kritiska ordalag om "liksomlitteraturen". Enligt henne måste litteraturen vara viktig, på allvar, för att kunna kallas riktig litteratur. Den goda litteraturen låter en inte slippa undan, säger Solveig. Den "håller fast en och pinar och borrar sig igenom en". Litteraturen blir ett slags solid grund i en allt lättflyktigare tillvaro: "Man går till den för att man inte orkar glida runt längre, man vill att något ska hålla fast en. Man vill att något ska skaka om och hålla fast en och klämma och pressa en, man vill vara nära det som verkar i en, det levande. Man håller på att avlida av sken och bedrägeri och det orkar man inte med längre och så går man till litteraturen."I centrum för diskussionen står en roman som Solveigs kolleger och studenter hyllar som ett mästerverk, men som Solveig själv anser vara en bluff, falsk och poserande rakt igenom. Det som avgör om en roman är bra är enligt Solveig om den känns äkta och sann, och hon kan inte ha någon fördragsamhet med dem som inte tycker som hon. Solveigs kompromisslösa syn på litteraturen kan kanske anses som provocerande, men möjligen också tänkvärd.Vad skulle då Solveig ha tyckt om Vecka 43? Tanken på att läsaren skulle lockas att bedöma romanens litterära kvaliteter efter de kriterier som den själv ställer upp har möjligen föresvävat Hanne Ørstavik.Hon låter Solveig avfärda samtliga de samtida, kvinnliga prosaisterna i en föraktfull fnysning: "Hon kunde inte hitta några norska som hon tyckte skrev så bra att det var värt att dra fram dem." Visst kan man le åt den ironiska blinkningen, men kanske kan man också ana sig till ett uns av självkritik. Hanne Ørstavik är sannolikt medveten om att Vecka 43 knappast är en av dessa böcker som, med Solveigs egna ord, "når in och rör vid en så att man blir darrig och skröplig, som öppnar utsikter och gläntar på djup och sammanhang man inte anade fanns där ?"Ovanligt långsam berättelseDramatiken utspelar sig ofta under ytan i Hanne Ørstaviks böcker, i de små och nästan omärkliga glidningar och förskjutningar som trots allt skapar en rörelse framåt. Vecka 43 är dock en ovanligt långsam berättelse. Hanne Ørstavik analyserar varje rörelse, varje aspekt av de zombieliknande cirklarna av vardagsliv som Solveig rör sig i. Varje tanke och handling tänjs ut och granskas på sitt innehåll, vilket gör att boken kan kännas både omständlig och övertydlig. En stor del av berättandet sker dessutom i analepser, i långa återblickar på det redan inträffade.Solveig skulle ändå nöjt ha kunnat konstatera att vad beträffar äktheten, så nog finns den där, som i allt som Hanne Ørstavik skriver.