Hundöra efter hundöra viker jag ner, och i marginalen hopar sig frågor, utropstecken och invändningar. Det tar oproportionerligt lång tid att läsa Ian Burumas bara drygt 150-sidiga Att tämja gudarna, med undertiteln "Om religion och demokrati". Inte för att den skulle vara särskilt svårläst, utan för att Buruma skriver om så svåra saker och väcker så svåra frågor:
Är religion per automatik oförenligt med en liberal demokrati? Blir saker bättre för att man kallar extremism för politisk istället för religiös? I vilken utsträckning ska stat och religion skiljas åt? Hotar verkligen islamismen den liberala demokratin? Och i nästa led, hur kan vi vara säkra på att just den liberala demokratin är det bästa alternativet?
Ingen av frågorna har några givna svar, inte i Burumas bok heller. Ibland går hans och mina och meningar isär, men en sak är vi rörande ense om: att en separation mellan kyrka och stat är en självklarhet för varje sann demokrat. Att tämja gudarna är också en oupphörligt intressant bok för alla som har minsta intresse för hur den sekulariserade liberala demokratin och den religiösa makten ska kunna samexistera.
Ian Buruma, som fick stort genomslag med sin reportagebok Mordet i Amsterdam - om mordet på den kontroversiella filmaren Theo van Gogh och om toleransens "hemland" Holland, fortsätter i den nya boken att undersöka islams roll och plats i dagens Europa och huruvida (den radikala) islamismen utgör ett hot mot den västerländska upplysningstraditionen och sekulariseringen.
Det finns problem med Burumas bok, små som stora. Ett av de mindre är att han förutsätter att läsaren är förtrogen med rätt avancerad religiös och filosofisk terminologi. Ett allvarligare är att han angriper problemen med kristendom och asiatiska trosinriktningar ur ett historiskt perspektiv, medan diskussionen om islam i princip undantagslöst rör sig i vår absoluta samtid. På det sättet trollar Buruma faktiskt bort frågan om hur kristendomen opererar även i vår tid, och låter praktiskt taget islam stå som representant för dagens religionsutövning i största allmänhet.
Buruma är välvilligt inställd till religion, det ska inte glömmas bort. Hans vilja att förstå det mänskliga behovet av religion gör att han söker förklaringarna till den radikala islamismen i politiska och sociala sammanhang. Rushdie-affären, mordet på Theo van Gogh, hetsjakten på islamkritiska Ayaan Hirsi Ali och terrorattackerna i Londons tunnelbana - allt detta är enligt Buruma inte uttryck för religiös extremism utan politisk dito.
Under hela läsningen av Att tämja gudarna bråkar jag än med Buruma, än med mig själv. Ibland vill jag bara förbjuda religioner överhuvudtaget, i nästa stund vill jag sticka hål på den västerländska självförståelsens pompösa ballong. I slutändan hamnar jag nog ändå där jag började, i den liberala demokratins okränkbarhet och människors okuvliga rätt att följa sina religiösa övertygelser - så länge det senare sker inom ramen för det förra. Och icke att förglömma, den viktiga rätten att häda.