Man kan med fog fråga sig om Aris Fioretos i själva verket inte är en tysk författare. I vårt södra grannland tilldelas hans böcker den ena utmärkelsen efter den andra. Han är invald som medlem i Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung och sedan i höstas en av detta sällskaps vicepresidenter. Det som talar för att Aris Fioretos trots allt ändå tillhör vår inhemska litteratur är att han skriver på svenska. Och som han gör det! Bland de nyare författarna har han få medtävlare om hederstiteln språkkonstnär.
I likhet med den mästerliga Den siste greken utspelas även den i dag utgivna prosavolymen Halva solen både i det Grekland där faderns släkt har sina rötter och i det Sverige dit denne kom på 1960-talet för ett läkarvikariat och sedan blev kvar. Den är inte alldeles lätt att genrebestämma den nya boken, som rymmer allt från traditionell epik och essäliknande prosa, smidig och stämningsrik poesi, avsnitt utformade med dialog som i dramatik och här och var partier som företer en hel del överensstämmelser med en filosofisk traktat.
Förmågan att skapa närvaro i det som sker går dessutom utanpå det mesta. Den förtroliga författarrösten äger en förunderlig förmåga att upphäva all distans till läsaren.
Boken handlar i ett backspegelperspektiv om författarens far, hela tiden med den öppna frågan hur mycket vi kan veta om en annan människa. Samtidigt är det en roman om språket och diktandet. Porträttet av den för alla barn till en början omnipotente pappan står på en orubblig grund av tillgivenhet, beundran, respekt och kärlek. Mera problematiska blir försöken att närma sig honom som individ och åstadkomma en helhet av det sonen själv vet och sådant som är anekdoter, gissningar, myter och faktiska erfarenheter i pappans liv.
Det är den ambitionen som satt i gång sonens skapande ådra och gjort hela projektet så konstnärligt fruktbart. Enligt en av bokens bärande tankar är det omöjligt att avgöra var gränsen för en människa slutar och en annan tar vid. Ytterligare en, att det längsta vi kan komma i vårt vetande om varandra är till versioner som alla kan vara lika giltiga, när ambitionen är att söka efter sanning. Och att även minnena flyter in i varandra, att det finns flera dörrar som leder till det förflutna, en del av dem går inte att öppna och några bör få förbli stängda.
Det ryms i den på uppslag så rika volymen en uppsjö av infallsvinklar, här kan bara nämnas några.
Hållpunkterna i faderns liv är själva berättarstommen och de ges den ena genomlysningen efter den andra. Barndomen på den grekiska landsbygden hör dit, andra är medicinstudierna i Wien och resan så småningom till Sverige, där hostan, blodet och tuberkulosen bidrog till att han stannade.
Det politiska skeendet i hemlandet Grekland är annat som präglat faderns livsöde, däribland inbördeskriget och militärjuntans kupp 1967. Åren i Sverige utspelas i Sydsverige, där den ena läkartjänsten efterträder den andra fram till professuren i Göteborg. Innan pensioneringen hinner pappan återvända till sitt ursprungsland och denna gång till Kreta för att bygga upp en medicinsk högskola. Inbromsningen efteråt, som emeritus, utspelas delvis i Aten.
Stor vikt läggs här och på andra ställen vid sådant som skulle kunna kallas grekiskt eller mediterrant kynne, Till de återkommande och i hög grad betydelsebärande händelserna hör en fallolycka med tvärsnittsförlamning som följd. I den senare delen av faderns liv ingår också dennes Parkinson och demens. Modern, som gav upp en egen konstnärskarriär för familjelivet, finns hela tiden med, men återkommer, får man hoppas, i en egen bok så småningom.
Den här gången är det förutom pappan också förhållandet mellan far och son, som i klara utsagor men även med många förbehåll, kringgående rörelser, poetiska utvikningar och reservationer ges det allt dominerande utrymmet. Och sonens delaktighet är minst lika stor i denna diskussion om tiden och minnet, om konstens villkor och gränser liksom om diktandet som kunskapsväg. En utlöpare till det senare är att också sonen själv är på väg att bli far, vilket utgör ännu ett skäl för honom att ge sig in i ett projekt av det här slaget.
Och den halva sol, som återkommer gång på gång och har sin närmaste motsvarighet på Solstickans tändsticksaskar, får därmed ännu en innebörd, som nu är konturerna till en gravid kvinnas buk. Över huvud taget har åtskilligt i Aris Fioretos bok mångtydiga referenser, som blir uppenbara först efter hand. Det här är en volym som man aldrig blir riktigt klar med. Den hör hemma bland det fåtal titlar som det finns anledning att stanna till i, leva med och återvända till många gånger om. I dagens tempofixerade livsrytm är det sällsynt med böcker av ett sådant format. Det är knappast för mycket sagt att Halva solen är en blivande klassiker.