En bild av en stad

Pashasalen på anrika American Colony Hotel i Jerusalem var fullpackad när den brittiske historikern och författaren Simon Sebag Montefiore besökte Israel i somras för att lansera sin nya bok om Jerusalem. Det är ett ämne som lockar och fascinerar, och det är kanske inte så underligt med tanke på att bland världens städer är Jerusalem unik.

Det är till exempel den enda staden som existerar både i himlen och på jorden. Miljoner människor tror att det är den plats där världen kommer att gå under på domedagen och där Messias kommer att uppenbara sig. Den är helig för tre religioner och har i tusentals år utgjort frontlinjen mellan islam och kristendom och mellan öst och väst. Profeter, patriarker och kungar har gått på dess gator, och för de stora imperierna har Jerusalem utgjort juvelen i kronan. Ingen annan plats väcker ett sådant brinnande habegär. Nästan alla har sin egen uppfattning om vad Jerusalem är, och nästan alla som kommer dit blir besvikna. Kontrasten mellan den bibliska staden och den verkliga kan vara smärtsam. Sjukhusen har särskilda avdelningar för patienter som lider av det så kallade Jerusalemsyndromet, ett psykosliknande tillstånd som drabbar dem som inte kan hantera den laddade atmosfären i staden.

Montefiores Jerusalem är berättelsen om hur en utarmad landsortshåla bland de judeiska kullarna, utan strategiskt värde och långt från handelsvägarna, kunde bli världens centrum. Boken bär det anspråksfulla tilläggsnamnet "biografin", och som en riktig levnadsteckning börjar den från början, i stadens barndom på den mörka forntiden och berättar i kronologisk ordning fram till 1967, då Israel ockuperar Östra Jerusalem och den delade staden "återförenas".

Det är framför allt genom att berätta om de män och kvinnor som på ett eller annat sätt har varit med om att bygga - eller riva - Jerusalem som Montefiore levandegör stadens tumultartade historia. Precis som i böckerna om Stalin visar han att han har en enastående förmåga att teckna levande och mustiga personporträtt. Så skilda personligheter som kung Herodes, den drusiska sångerskan och manslukerskan Asmahan och den israeliske försvarsministern Moshe Dayan träder här fram som levande och sammansatta figurer. Det som är verkligt sympatiskt med boken är att Montefiore inte bara berättar om kungarna och erövrarna, utan också om stadens poeter, pilgrimer, femme fataler, äventyrare och galningar.

Problemet med den här metoden är att händelserna i Jerusalem inte alltid sätts in i en större kontext. I Montefiores händer reduceras historiens komplicerade väv av ekonomiska, kulturella och politiska omständigheter till en serie nyckfulla beslut av en samling individer som drivs av maktlystnad, kärlek, svartsjuka, fåfänga och girighet.

Eftersom Montefiore målar Jerusalems historia i breda penseldrag lider boken dessutom av en viss ytlighet - men det behöver inte nödvändigtvis vara av ondo för en allmänintresserad läsekrets. Jerusalem ger en god och framför allt underhållande introduktion till den stad vars historia påverkat hela världen. Den vardagliga stilen gör boken lättillgänglig och Montefiores förkärlek för anekdoter och färgrika, humoristiska detaljer gör läsningen bitvis lustfylld.

Läst i ett svep visar historien om Jerusalem också hur lite som har förändrats genom årtusendena. Det är svårt att inte dra på munnen när man inser att befolkningen redan på 1800-talet klagade över att de som söker sig dit tycks befinna sig i "olika stadier av förryckning". Eller när en frustrerad brittisk administratör utbrister att ?varenda galen och olycklig amerikan kommer till det här landet?. Det är något som många israeler av i dag skulle instämma i.

Efter Montefiores föreläsning på American Colony satt vi i trädgården i den svala sommarkvällen, och jag frågade om han tycker om Jerusalem, eller om det var lite som att skriva biografin om Stalin. Montefiore medgav småleende att det nog fanns vissa likheter. Dagens Jerusalem, med dess aggressiva atmosfär av fanatism, våld, segregering och intolerans är förvisso svår att älska. Men dess historia är också en källa till hopp, för även om Jerusalem alltid har varit en smältdegel präglad av krig och Gud har konflikterna alltid avlösts av perioder av samexistens och tolerans då dess kosmopolitiska karaktär har kommit till sin rätt.

Som Montefiore påpekar har det också funnits perioder då staden har varit helt bortglömd och irrelevant. Det vore förmodligen det bästa som kunde hända Jerusalem.