En berättelse som vibrerar av närhet

Från till Bagamoyo vid Indiska oceanen till Ujiji vid Tanganyikasjön är det inte många centimeter, åtminstone inte på min gamla skolatlas. I själva verket är det 130 mil, och jag minns att vi under en lektion räknade ut att det var nästan lika långt som att gå från Malmö till Jokkmokk. Men inte ens det verkade avskräckande när man på mellanstadiet läste om den försvunne Livingstone och den rättframme Stanley, han som alltså hade gått ända från Bagamoyo till Ujiji, där han hittade Livingstone, sträckte fram handen och sade ni-vet-vad.Nej, vi var inte särskilt fascinerade. Berättelsen var väl lite trist, helt enkelt.Västerlandets bedrifterMötet mellan Henry Morton Stanley och David Livingstone, med sin klassiska replik, blev en av 1800-talets verkligt stora berättelser. Nu har den bara blivit en i raden av många andra episoder som kommit att invävas i den "civiliserade" västvärldens skapelsemyt — eller snarare föreställningen om en sådan civilisation. Efter antropologins avslöjanden om den djupgående katastrof som bland annat den kristna missionen innebar, har berättelsen om västerlandets bedrifter i Afrika nästan blivit omöjlig att betrakta på något annat sätt än som en visserligen tragisk, men sepiatonad bagatell. Att tränga på djupet vore dock oetiskt, nästan obscent.Av den anledningen har det alltid legat något träaktigt över både berättelsen och männen, och de försök att gestalta vad som verkligen hände har bara gjort historien ännu mer ointressant, kanske till och med genant.Martin Dugards Mot Afrikas hjärta kunde mycket väl ha blivit en i raden av alla tröttsamma varianter på samma tema, men nästan omedelbart inser man att det här är någonting helt annorlunda, en helt annan berättelse om en helt annan Henry Morton Stanley, en helt annan Livingstone och ett helt annat Afrika. Baserad på ny forskning låter Dugard oss följa dem tätt i deras fotspår, och leder oss in i de allt nervösare diskussionerna i Royal Geographic Societys salonger.Livingstone begav sig 1866 ut för att söka efter Nilens källor. Denna stridsfråga frestade hetlevrade brittiska debattörer att begå det ena retoriska lustmordet efter det andra, och åtminstone en av debattörerna begick självmord av bara farten. Livingstone, som inte var särskilt intresserad av diskussionen, var vid denna tid en superstjärna, näst intill avgudad, men han hade stora problem med ekonomin. En resa till Afrika kunde förändra situationen. Den 4 april 1866 vandrade därför Livingstone och hans karavan rakt in mot Afrikas hjärta. Och där måste någonting ha hänt. Ännu 1871 hade man inte fått ett livstecken från honom.Amerikanskt initiativI Storbritannien konstaterade man att Livingstone möjligen var försvunnen. Kanske rent av död. I vilket fall som helst var man tvungen att hämta hem honom, man kunde ju inte låta honom ligga kvar i Afrika, det vore otänkbart. Medan medelmåttor på alla tänkbara nivåer försökte se till så att någonting blev gjort — vilket som alltid när medelmåttan får råda får den rakt motsatta effekten (ett känt fenomen på många universitetsinstitutioner än i dag) — tog i all hemlighet den smått fantastiske amerikanske tidningsmannen James Gordon Bennet jr initiativet.Bennet, som lär ha varit en sagolikt begåvad regissör av dryckesorgier, hade gömt sig i Paris i väntan på att New York Heralds inblandning i en stor skandal skulle glömmas bort. Det enda han egentligen behövde, tänkte han där han låg i sin hotellsvit, var att ge folk på gatan ett nytt samtalsämne, varför inte en serie storslagna artiklar som kunde få folk att tänka på annat. När han så av en händelse råkade kasta ögonen på en artikel som handlade om en världsberömd engelsk upptäcktsresande som visst gått bort sig alldeles, blev han överlycklig.Av någon besynnerlig anledning fann nämligen Bennet att allt som hade med Storbritannien att göra var fullkomligt löjeväckande — och nu hade han ett drömläge att täppa till truten på dem. Han kallade till sig den där lille ettrige Stanley, gav honom i uppdrag att finna Livingstone och att inte komma tillbaka förrän han hade hittat honom.Inte bara en pinsamhetStanleys första möte med Afrika, hans sökande och allt annat som Dugard nu bjuder oss på vibrerar av närhet. Nej, 130 mil är inte särskilt långt, men pryder man det hela med 50- gradig värme och 99 procent luftfuktighet, dysenteri, hakmask, malaria, tsetseflugor, giftormar, våldsamma diarréer, arabiska slavhandlare, fientliga stammar, krig, livsfarliga vilddjur, attacker, stråtrövare, mordförsök, myterier och ständiga svek och bortglömda löften — därtill en fullkomligt oländig terräng — så har man det jobbigare än den som skulle utföra samma bravad mellan Malmö och Jokkmokk.Dugard visar också hur vådligt det är att betrakta Living-stone och hans era som en sepiatonad pinsamhet, enbart bestående av rasism och grymhet. Det är sant att Stanley sköt, slog och hotade, men i Dugards hand kommer vi också den komplicerade och på många sätt obegriplige Henry Morton Stanley mycket närmare än så.Litteratur i världsklassDen känsliga, lågmälda skildringen av den inre förändring som inte bara Stanley utan även Livingstone genomgår under de här åren, är inget mindre än litteratur i världsklass.Och som i all annan god litteratur får det sina konsekvenser för läsaren. Ett stycke in i boken händer just det där som så sällan händer, att man som läsare kommer på sig själv med att försöka vifta bort de där irriterande moskiterna som surrar runt huvudet. Någonting måste ha hänt. Dugard har lurat mig till Afrika.