En berättelse om sorg och saknad

Sonat till Miriam är en berättelse om hemligheter och tystnader, om de val vi gör i livet, och om kärlekens kraft, skriver Catrin Ormestad.

Foto: Cato Lein

Litteratur2008-08-06 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Precis som författaren själv har huvudpersonen i Linda Olssons andra roman, Sonat till Miriam, tillbringat arton år på Nya Zeeland. Adam flyttade dit när hans dotter Miriam var nyfödd. Hennes mamma Cecilia bor kvar i Sverige och har avsagt sig all kontakt med dem båda.
Den tillvaro som han byggt upp tillsammans med dottern slås emellertid i kras när hon dödas i en trafikolycka. När Adam till slut lösgörs ur sorgens förlamning inser han att ett år har gått, och att det är dags för honom att gå vidare. Men eftersom framtiden försvann med Miriam finns det bara en väg som återstår, den som leder bakåt, till det förflutna. Det är dags för honom att söka efter sina rötter. Ett fotografi av en judisk man som bär hans namn, Adam Lipski, och som försvann i Andra Världskrigets Polen leder honom till Krakow, där han hoppas hitta sanningen om sig själv och sitt ursprung. Men Adam inser att han måste göra ytterligare en resa - till Sverige, för att träffa Miriams mamma.

Sonat till Miriam är en berättelse om hemligheter och tystnader, om de val vi gör i livet, och om kärlekens kraft. Rotlösheten i exilen är ett annat motiv i romanen, vilket kanske bottnar i Linda Olssons egna erfarenheter i ett främmande land. Hon föddes i Stockholm men har sedan 1990 bott i Nya Zeeland, och hon skriver numera på engelska. Såväl debutromanen Nu vill jag sjunga dig milda sånger (2005) som den nya boken har fått översattas till svenska. Manni Kössler har emellertid gjort ett sådant utmärkt arbete med Sonat till Miriam att man aldrig reflekterar över att originalspråket är ett annat.
Även tematiskt finns det sådant som förenar de båda böckerna; de handlar om att hantera sorg och förlust, om kärlek och vänskap, och om att söka och finna ett hem. Men medan debuten genomsyrades av en ljustonad, romantisk Sverigenostalgi är den nya boken något stramare i formen. Såväl det Öststatsdystra Krakow som trettiotalets judeförföljelser bildar en mörk fond åt berättelsen.
Ytterligare något som de båda böckerna har gemensamt är tyvärr den högtravande, något uppstyltade stilen. Detta blir särskilt märkbart i dialogen, men också i själva gestaltningen. Karaktärerna i Sonat till Miriam känns mer som figurer i någon svartvit MGM-film från Hollywoods fyrtiotal, än som människor som läsaren hade haft en möjlighet att identifiera sig med. När ett av bokens kärlekspar tar adjö av varandra sker det utan ett ord, och med att hon trycker hans utsträckta handflata mot sin kind. Bogart och Bergman hade inte kunnat göra det bättre. Och hjälten är förstås en vacker, fiolspelande man som till råga på allt är stum. Det är romantiskt, men också klichéartat och ofta sentimentalt. Trots att Sonat till Miriam är oklanderligt välskriven, historien gripande och miljöerna skildrade med säker hand, lämnar den mig därför tämligen oberörd.

Men boken saknar ändå inte förtjänster. Inte minst konstruktionen är intressant. I stället för att ha någon intrig i egentlig mening består boken av löst sammanhållna minnen och associationer som läggs i varandra som kinesiska askar. Berättelsen pendlar mellan nutid och förflutet med samma lätthet som den rör sig mellan Nya Zeeland, Polen och Sverige.
Det finns också fina, originella detaljer i romanen. Jag tycker till exempel om det faktum att vi aldrig får veta varför Cecilia vägrar att ta någon del i sin dotters liv. När hon blir gravid ger hon Adam ett ultimatum: han måste välja mellan henne och barnet. Om han vill att hon skall föda babyn måste han uppfostra henne ensam, och han får aldrig kontakta henne igen.
Det är ett krav som framstår som än mer excentriskt med tanke på att Cecilia i barndomen utnyttjades sexuellt av sin styvpappa. Att hon med detta i bagaget avsäger sig all kontakt med sin dotter och gör fadern till ensam vårdnadshavare är en psykologisk paradox som Linda Olsson överlåter åt läsaren att lösa. Det är sådana tomrum och gåtor som räddar Sonat till Miriam från det banala och sentimentala.
Linda Olsson: Sonat till Miriam (Albert Bonniers Förlag, övers Manni Kössler)