Georg Friedrich Händel. De flesta förknippar nog det namnet med sublima arior och himmelska änglakörer. Även den vars barockmusikkunskaper är högst blygsamma kan åtminstone nynna med i Hallelujakören ur Messias, som ju inte bara är en av Händels, utan hela den klassiska musikens, allra största megahits. Den upphöjt förskönade, nästan eteriska, musiken ger lätt bilden av en kompositör präglad av ett förandligat lugn, driven av en vilja att med sin musik gestalta en högre gudomlig harmoni. Men kanske är det endast att projicera bilden av den andra stora barockkompositören, den djupt troende Bach, på den betydligt mer världsliga Händel.
För ska man tro Carl-Michael Edenborg, som i sin debutroman Mitt grymma öde fritt fantiserar kring kompositörens levnadsöde, var Händels liv mest av allt en räcka groteska övergrepp, med den berömda kompositören som såväl offer som förövare. Enligt Edenborg var Händels konstnärliga drivkraft knappast att skapa gudomliga harmonier, utan tvärtom, att upphöja sig själv till en allförintande gud. Och vad gäller den där fromma kollegan avfärdades han (likt många andra som råkade hamna i det människohatande geniets väg) som en "ful fet fan".
Ja, Edenborgs roman är i ordets båda bemärkelser barock. Det är en rasande levnadsteckning, med Händel själv som berättare, dränkt i blod och ångande kroppsvätskor. Här träder bilden av en gränslöst högmodig, djupt självföraktande och fullkomligt hänsynslös människa fram. En fetlagd frossare som bakom sitt skyddande isterhölje döljer en rädd, misshandlad och kärlekstörstande liten pojke.
Det börjar i Halle, där Händel växer upp med en pryglande far och en mor som våldtar sin son. Sedan bär det av till Florens, Rom och till sist London, där förnedringen och övergreppen fortsätter samtidigt som Händels stjärna stiger allt högre på den musikaliska himlen. I sin avgrundsdjupa misantropi och sitt efter moderns våldtäkter intensiva kvinnoförakt är det endast kastraterna, dessa stympade och liksom könlösa varelser, som väcker kompositörens längtan och kärlek. Särkilt en av de snöpta pojkarna, Domenico, blir geniets musa, vars kastrerade kulor Händel ständigt bär i ett etui intill bröstet.
Mitt grymma öde är en roman om skapandets villkor, om grymhet och våld, genialitet och galenskap, om köttets musik och själens obotliga längtan efter skönhet. Kanske handlar denna många gånger rent motbjudande berättelse ytterst om just skönhet, om det fåfänga i att söka det gudomliga och sköna i det utomjordiska och översinnliga, om hur den sanna skönheten alltid uppstår ur det brustna, ur skevheterna och asymmetrierna, om hur den enda gudomlighet vi kan göra anspråk på finns innesluten i hjärtat av vår mänsklighet.
Om allt detta har Edenborg skrivit en vindlande, språkligt sprudlande, fasansfull, tänkvärd, stundtals mycket rolig och oavbrutet underhållande roman. Det är bara att konstatera: Edenborg har skrivit ett mästerverk.