En barndom berättad

EN NY BOK. Barndomsskildringar är ofta en besvärlig genre.Vi kan börja med utgångspunkten. Ska barnets värld skildras utifrån eller inifrån?Skildras den utifrån så blir det från den vuxnes överordnade perspektiv. Barnet blir lätt bara barn, i stället för en person att ta på vuxet allvar.Skildras den inifrån måste författaren välja om barnets barnslighet ska vara kvar, men då uppstår åter distansen till den vuxne läsaren. Alternativet är att låta barnet prata och tänka som en vuxen. Barnet själv upplever sig ju inte som barnsligt. Men det kan också vara svårt att som läsare att leva sig in i ett sådant illusionsnummer.Ett annat problem är maktförhållandet mellan författare och karaktär. Inte sällan blir barndomsskildringen den vuxnes revansch för sin egen taskiga barndom. Det ömkansvärda barnet blir med andra ord en metod att ge igen. Som läsare är man nästan moraliskt tvingad att ta det revanscherande barnets parti. Och det är inte nödvändigtvis en utgångspunkt för bra litteratur. Det blir dessutom ännu ett indirekt övergrepp på barnet, när det åter ska underordnas en vuxens vilja.Det är således med viss misstänksamhet som jag tog mig an Eyal Sharon Kraffts debutroman Taket. Huvudperson är den femårige Laye, vars namn är en spegelvändning av författarens eget.Tiden är 60-talets Israel och romanens titel syftar på taket till det hyreshus där Laye bor med sin mor och morföräldrar. Från det taket tänker sig Laye att han styr världen som breder ut sig långt där nere. Det är förståligt. Laye är nämligen ett synnerligen maktlöst barn. Inte nog med att han liksom de flesta femåringar inte har mycket att säga till om, han är dessutom sjuklig. Det förhindrar honom att gå på dagis och han tvingas i stället tillbringa sina dagar inomhus, utsatt för den dominerande mormoderns nyckfulla omsorg.De vuxna i Layes värld är överens om att ju mindre barn vet, desto bättre. Ett exempel är Layes frågor om vem och var hans far är. De bemöts med auktoritär tystnad eller halvhjärtade lögner. Layes vilja att veta måste därför paras med list och försiktighet. Men som den femårig han är slutar hans lirkande oftast i en utskällning av den koleriska mormodern. Omgivningen förblir i stora drag obegriplig; de vuxna oberäkneliga.Överlag blir Layes dagar rätt kärlekslösa, när de vuxna endast ägnar honom förstrött intresse. Han är visserligen familjens stolthet och framtid, men ska helst vara väluppfostrad, gullig och framförallt inte till besvär. Hans tillvaro är tidvis tämligen beklämmande, men Eyal Sharon Krafft förlorar sig inte i snyftighet. Tvärtom, Laye framstår emellanåt som rätt bortskämd och självgod. Det är faktiskt befriande.Svårare är det med berättarperspektivet. Emellanåt ligger berättelsen så nära Laye att det är svårt att avgöra vad som är verklighet och vad som är Layes fantasi. Andra stycken är skrivna med betydligt större distans. Här gör också Sharon Kraffts blommiga språk texten en otjänst. Vissa formuleringar är förvisso välfunna, men andra så spretiga och prunkande att de ställer sig i vägen för berättelsen.Över huvudtaget skulle Taket ha tjänat på att ha hamnat i nävarna på en mer hårdhänt redaktör. Det är en i grund och botten bra berättelse. Och den tar sig väsentligt mot slutet, när familjens stora hemlighet avslöjas. Men familjetraumat är fram till dess för diffust för att riktigt kunna ladda texten. Emellanåt känns den ofokuserad och utan riktning. En stramare redigering och ett mer tuktat språk hade kunna råda bot på det.Det är ett djärvt anslag som Sharon Krafft gör, och han når slutligen fram till något som berör, men färden dit är inte fullt så elegant som den kunde ha varit.