Det var länge sedan jag läste en så sinnlig roman som Annakarin Thorburns debut Jag biter i apelsiner. Och här talar jag inte i första hand om den kärlekslust som genomsyrar den kvinnliga huvudpersonens hela tillvaro. Det här är en berättelse om en människas intensiva begär till världen. Berättarjaget vill med sina sinnen ta i besittning allt det fysiska som omger henne: hennes älskares kroppar, föremål hon rör vid, frukter och växter, vattnet och marken, luften och ljuset.
Handlingen är annars mycket enkel och inte särskilt originell. Berättarjaget läser franska på universitetet och bor ihop med en konstnär som hon kallar Ödlan. Vi möter henne mitt i den fria och sorglösa tillvaro hon för under studierna och långa tider boende i Ödlans ateljé. En dag möter huvudpersonen den spännande, snygge och gåtfulle studenten Lou, eller Lo som hon väljer att kalla honom, en man med franska rötter och lyxig livsstil. Om livet tillsammans med Ödlan för den unga kvinnan är lika med värme och en problemfri men förutsägbar samvaro, blir mötena med Lo ett slags erotisk och känslomässig upptäcktsresa, och kanske även själva drömmen om idealkärleken. I bakgrunden till hennes sökande finns dock den sorgliga historien om modern som utan förvarning lämnade familjen. Huvudpersonen vill överrösta, nej, översjunga minnena av tiden med modern och av sin förlust och saknad.
Hennes egna handlingar överskuggas av det oförlösta minnet av svek och övergivenhet samt av den distans som faderns tysta sorg skapade mellan dem båda. Kanske är det ett slags självbestraffning, eller tvärtom en längtan efter rening och rättfärdighet, som driver huvudpersonen till att samtidigt bryta med båda sina älskare. Och plötsligt tar berättelsen en dramatisk vändning. Den hittills så kärleksfulle Lo, mannen som fick henne att vara ”mjölk och honung”, visar sig kapabel till trakasserier, hot och våld.
Också Thorburn spelar an på det dagsaktuella temat; hennes huvudperson är stark nog för att överleva den livshotande misshandeln och att börja om på nytt.
I Thorburns intensiva bildspråk intar olika smakupplevelser en framträdande roll, något som också signaleras av omslagets aptitliga formgivning. Lo får till exempel huvudpersonen att som nyförälskad tänka på både röda hallon och choklad medan kärleken gör henne själv till just ”mjölk och honung”.
Här finns både ekon av Höga visan och Boccaccios Decamerone medan årstiderna, den prunkande växtligheten och den djurvärld som symboliseras av smeknamnen Lo och Ödlan för tankarna till latinamerikanska författare. I det senare suggererar jag mig kanske själv för resten; Thorburn är för mig främst känd som översättare av latinamerikansk litteratur.
I sin helhet hade romanen vunnit på en ytterligare genomarbetning. Såväl den kvinnliga grannen som vännen Nadja tycks till en början viktiga för handlingen för att sedan tappas bort under berättelsens gång.
Jag inser dock efter bara några avsnitt att detta inte är en roman som i första hand läses för handlingens skull.
Det är tvärtom en lågintensiv berättelse med många omtagningar där huvudpersonens känslovärld och hennes inre förvandling är viktigare än själva intrigen. En historia att vistas i och att långsamt ta in och smälta.